"Det är bara några lister kvar..."

Flygfoto på låg höjd över Ebbetorp och i bakgrunden
anar man Snärtan "stationen i skogen". Från denna vinkel syns
en öppning i trädridån i Ebbetorp vilket gör att man ser vagnar som står på
uppställningsspåret i Rödesund. Åtgärd: mer lövträd i Ebbetorp!
I förgrunden syns en hylla som är tänkt att vara "The end of the line".
Här skall VWJ tågen vända som har slutdestination Hjo.
Idag är hyllan förvaringsplats för diverse föremål (ölflaskor bl a).
Åtgärd: Lägg ut spår och växlar och koppla in dessa till ställverket.
Montera flaskhållare!

Känns uttrycket igen? Alla som har sysslat med husrenovering eller byggt nytt och sagt sig vara sin egen inredningssnickare gör förmodligen det. När allting är klart och man har fått det att fungera så ligger det i något rum en hög med lister som väntar på att monteras. Det brukar sluta med att man övar in ett rörelsemönster som känns helt naturligt och som sitter i ryggmärgen på bara några dagar. Man rundar högen med lister t o m i totalt mörker utan att väcka hela huset eller smälla i stortån. Till slut ser man inte högen längre och man höjer aldrig blicken såpass att man påminns om att den där svanhalslisten fattas i vinkeln mellan vägg och tak. Och visst, huset fungerar ju ändå, listerna har ju ingen bärande eller funktionell uppgift. Tänk er att göra på samma sätt med t ex WC-stolen eller köksavloppet. Inte skiter man väl i det? Eller jo, det gör man ju (Fast jag menar WC-stolen, inte köksavloppet. Jag vet faktiskt inte hur ni tänker?).

Listsyndromet går också att identifiera även på våra modelljärnvägar. Vissa har fler "lister" liggande än andra. En del har inte bara lister som skall monteras utan även golvbjälklag, våtrumsmattor och trappräcken. Således: ytterst få av oss kan säga att vi har en "färdig" modelljärnväg. Dock är det där begreppet intressant eftersom ordet "färdig" innebär för en som är intresserad av att få köra och leka med sina dyrgripar tycker att banan är färdig när allt är inkopplat, lok och vagnar uppför sig som de ska, växlar fungerar och allt kan styras från ställverk eller dator/mobil. En sådan MJ-rallare har förmodligen långt kvar innan det blir några byggnader eller landskap på banan. Och är kanske heller inte intresserad av det. Vackert så! Var och en blir salig på sin fason. Det är ju detta som är så fascinerande med modelljärnvägshobbyn; det finns inga rätt eller fel utan var och en gör, kör och bygger som den vill. "Model Railroading is fun" sa John Allen och det hoppas jag att alla som håller på med det tycker. Varför gör vi det annars?

Maltkvarn (förebilden heter Madkvarn), lite från ovan.
Själva modulen känns hyfsat genomarbetad även om det fattas
en del detaljer än. Det som stör är den synliga kanten runt modulen.
Åtgärd: Mer växtlighet runt kanterna för att göra modulkanten osynlig. 

Detta var en lång omskrivning för att berätta om mina egna tillkortakommanden och om min "listhög". För visst har jag en sådan! Tro inget annat! En av mina favoritkåsörer och stilister, framlidne Torsten Ehrenmark sa om författare som drabbats av kreativ förlamning och skrivkramp och berättar om detta i en bok: " - Det är lika roligt att läsa en sådan bok som att lyssna på någon berätta om sin impotens".

I anslutning till Snärtans station ligger strax efter utfarten
mot Rödesund en banvaktstuga. Denna har kommit till efteråt och
var inte planerad från början. Ett ingrepp fick göras i den
styrénbemängda berggrunden, Efter inplacering så avstannade
arbetet. Åtgärd: markarbeten med träd, gräs och stenar samt detaljer.
Dessutom behöver bakgrunden målas. 

Gammalt och nytt möts. Den vänstra delen är byggd på masonit och
belagd med färgad teddy. Den högra är byggd på KAPA-skiva och markytan
mer genomarbetad med statiskt gräs, gärdesgård, fornlämningar, m.m.
Åtgärd: byt ut masonitskivan och gör på samma sätt som med den
högra landskapsdelen.

Den högra delen på fornlämningsmodulen. Här har det vuxit fram
en liten kåkstad i utkanten av Rödesund. Kåkarna är på plats men mycket
arbete återstår innan miljön är komplett.
Åtgärd: Träd, gräs och stenar, trappor, staket, plank m.m. Bakgrund!

För min del handlar mina "glömda ytor" mer om lättja än om förmågan att "inte kunna". Slutligen blir också dessa glömda ytor en del av modellen; man tittar men ser inte och man accepterar den där decimeterbreda masoniten som ännu inte blivit täckt av vare sig träd, gräs eller stenar.
Ett sätt att komma tillrätta med sånt är att faktiskt göra det jag gör nu: inventera, dokumentera och erkänn! Lyft fram alla otillräckligheter i synlig dagar och kanske kommer de - precis som trollen - att spricka i solen. Förhoppningsvis har de också förvandlats till något mer behagligt och njutbart än lysande rosa Eco-prim.
Som jag nämnde i mitt förra inlägg så blev listan ganska lång men jag tänker inte trötta er med mera för tillfället. Återstår att komma tillbaka och visa vad som faktiskt har hänt sedan jag gjorde denna inventering. Listan ligger ute i verkstaden och jag skall försöka beta av dem en efter en samtidigt som arbetet med nyanläggning fortsätter.