En modellbyggares historia

För de som inte känner mig tänkte jag kort berätta lite om min snart 50-åriga resa som modellbyggare. Det har blivit en del gjort under åren men ändå ser jag väldigt ofta det som inte gjort eller som fattas. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så kan vi vara brutalt orättvisa mot oss själva ibland och emellanåt kan det vara bra att sätta sig ner och sammanfatta lite av det som trots allt gjorts. Ni som varit med på mina modellbyggarkurser har hört delar av historien tidigare men i lite friare form.

Egentligen tror jag allt börjar tidigare än jag själv förstår. I min morfars snickeriverkstad med doften från nyskuret trä och lackfärger kunde jag som 4-5-åring sitta i timmar och betrakta morfars ådriga händer som med kniv och sniderijärn hjälp formade de mest fantastiska figurer ur ett stycke rent trä. Det var som ett trolleri. Träsnideriet blev dock aldrig min gren förutom en del egentillverkade träleksaker till mina barn, långt senare.

Jag som 1950-talist tillhör plastmodellbyggargenerationen - att antal Airfix 2-kronorspåsar med flygplan och bilar klistrades ihop och var mina första taffliga försök, men efter hand byggdes mer avancerade modeller som också målades.
1966 fick jag en Scalextric miniracingbana i julklapp. Efter att ha tröttnat på bilar som slungades över golven och inunder bord och sängar byttes denna 2 år senare mot kompisens Märklinbana.Han hade tröttnat på tågen som han tyckte gick för långsamt.

Som 14-åring startades Falbygdens MJS men den självdog efter något år då konditorns son tröttnade på att ha oss övriga grabbar hängandes hemma hos honom vid hans Märklinbana vid varje “Klubbträff”. De ofta återkommande mötena berodde kanske lika mycket på det rika utbudet av gårdagens bakelser som på hans Märklinbana (som hade luftledning och 19 elväxlar…..wow). Men…”Vi har ju ingen lokaaaaal....!” Startbidraget på 300 spänn som vi fick av kommunen konsumerades upp i stadens leksaksaffär och vår ordförande fick ytterligare lite grejer till sin redan stora Märklinbana.

En tid av moppe, tjejer, fotboll, handboll, pingis och badminton upptog mycket av min tid i 15-16-årsåldern. Tågbyggandet fick stå tillbaka och Märklinbanan hamnade i en låda på vinden. 

1976, 20 år gammal, flyttade jag till Stockholm för att börja min utbildning på Tandteknikerskolan. Jag kände till en del MJ-klubbar genom studier av husorganet Allt om Hobby och bland det första jag gjorde som nyinflyttad till Stockholm var att besöka SMJ. Jag fick dock inte rätt känsla, eller också blev jag bara chockad: Kan man bygga så här också??? Miltons bana på Tekniska muséet närstuderades flera gånger under mina lediga helger, liksom då nyinflyttade Östermalms MJK:s pågående bygge. Den första tiden i Stockholm var en tid av utbildning i MJ-kunskap som jag tidigare inte haft tillgång till. Jag bodde ju dessutom i Vasastan samma kvarter som Bosse Ekmarks Hobby-Teknik och med promenadavstånd till US Hobby och det var sannerligen en annan värld än den som låg i mina Märklinkartonger hemma på vinden i Falköping, så mycket fattade jag. 

Flytten till egen lägenhet 1979 och en liten vrå i vårt sovrum inmutade jag och där byggdes småningom en liten hyllbana med enbart likströmsgrejer (Överåsen - Norrgärde Järnväg). Samma år skrev Krister Brandt den allra första artikeln i AoH om Skövdesällskapet och WNJ och hela MJ-Sverige inklusive jag själv tappade hakan. Samma år kom även Per L/Bengt D ut med den svenskaste av motorvagnar: Litt Y6!  Efter den hösten stöptes begreppet modelljärnväg om till järnvägsmodell och inget blev sig riktigt likt längre. 

Märklinprylarna byttes och såldes hos Janne Wallin som på den tiden hade en liten butik alldeles bredvid Thor Hobby på Södermalm. 

Med pengar på fickan och en Liliput K24 samt Liliput P8 i påsen (det skulle byggas B-lok Gu´bevars)  smiddes där och då stora planer för framtiden. 

Av dessa blev dock intet. Varken den storan banan eller B-lok blev byggt.

1981 gick flyttlasset i ett tomt  Kinnarpssläp tillbaka till Falbygden och Högstena, till ett litet nyinköpt hemman beläget mitt ute på landet mitt emellan Falköping och Skövde. Nu skulle jag väl ändå kunna börja bygga min egen bana? WNJ hade nästan fått ikonisk status i mitt sinne och det sättet att bygga på som de gjorde, ville jag också prova.

Tidigt 1982 besökte jag Skövdeklubben för första gången efter att ha blivit personligt inbjuden av Krister Brandt. Jag hade byggt några små dioramor med husmodeller från dåvarande Euromod och som jag “hyrde ut” till stadens leksakshandlare. Dessa små dioramor hade fångat Kobrans intresse och han hade givetvis frågat i affären vem som byggt dem. En dag satt det en lapp fästad på vindrutetorkaren på min bil där det stod: 

Kontakta mig! 

telefon: 149 30

Krister Brandt

Efter den dagen fick mitt hobbyutövandet en helt ny dimension! Även om jag redan 1970 provade att scratchbygga ett litet amerikanskt ställverk efter en ritning som jag hittat i RMC eller MR. Bygget var snett och vint och gjort i balsaträ, men det var i alla fall lärorikt att försöka själv utan en handledare eller färdiggjutna plastbitar. 

Det blev desto mer av den varan i Skövdeklubben och kunskaperna om modellhusbygge var redan då betydande och jag sög girigt i mig ALLT! 

Efter mitt första scratchbygge av hus - ett dressinskjul - så har det blivit något 100-tal kåkar som står, dels i Skövde, dels på den egna hemmabanan VWJ och några beställningsbyggen till privatpersoner, SJ, Försvarsmakten och Räddningsskolan i Skövde. Och efter det första egna scratchbygget insåg jag att jag aldrig kommer att öppna en Faller eller Vollmerkartong igen. Dock måste jag erkänna att jag bara för en månad sedan köpte en plastbyggsats från engelska Ratio som skall bli ett litet ställverk).

Peter Nelander påsken 2015 vid byggträff i Amfastorp.
Foto: G. Tholin

Tankarna på att börja “missionera” i modellbygge då? Tja, det bor ju en liten folkbildare i mig och jag har förstått att det finns ett behov. Min gode vän Peter Nelander och jag hade sneglat avundsjukt på britternas s k “Modellers weekends” och vi  pratade om en svensk motsvarighet för mer än 15 år sedan. 2015 gjorde vi slag i saken och arrangerade tre år i rad modellbyggarhelgen hos Källarkrogen Mönethorp utanför Falköping, där min son då arbetade som kock.

Första modellbyggarhelgen På Mönethorps gård 2015.
Bild: Emil Tholin

Husbyggargänget i Ljungby 2019. Bild: G.Tholin

Plötsligt ger det ena det andra och småningom fick jag frågan om jag inte kunde komma och hålla en kurs i modellbyggeri. Den första frågan kom från Tågcentralen även känd som Minivärlden i Ljungby.
Småningom blev jag även inbjuden till MMM i Stockholm. Ibland är det lättare att flytta på Mohammed än att flytta på berget. Så blev det, jag packade material och verktyg och gav mig iväg. 

Modellbyggarhelg i maj 2019 med några av medlemmarna i MMM.
Foto: G.Tholin

Det har även blivit en del sittningar i samband med mässor och öppna hus och jag tycker att det är fantastiskt roligt att träffa intresserade människor och få ett ansikte på många som hittills bara haft ett namn.

Hobbymässan 2018 i Älvsjö. Bild: Sture Bylén. 

Jag tror dock så här, och det är min fasta övertygelse: alla, oavsett om man heter David Rowe, Rod Stewart eller Gordon Gravett så kan man lära sig något av andra. Att vara ständigt nyfiken på det som man inte kan eller känner till är goda egenskaper och är fundamental för att en utveckling skall ske. Men visst går det snett ibland; man bränner sig på lödkolven eller skär sig på skalpellen men även det är en del av lärprocessen. Visst har även jag hivat pågående chassin eller misslyckade akvareller i soporna. Men det gäller att ta nya tag. "Bak varje hörn finns ett nytt börja om" sjunger Povel i någon av sina visor. Tack och lov för det!

Jag har några favoritcitat som jag brukar leverera ibland och jag tänkte avsluta denna text med ett av Samuel Beckett: 

"Ständigt försökt, ständigt misslyckats. Spelar ingen roll. Försök igen. Misslyckas bättre.”

Man skulle ocks kunna uttrycka det som en annan av mina förebilder, Jan Jörnmark: Det är missnöjet som driver utvecklingen framåt. Att aldrig vara riktigt nöjd. Det är väl därför som man hela tiden sneglar på allt det som man inte gjort eller som man kunde gjort annorlunda och framför allt bättre. Men försök igen. Misslyckas bättre!