måndag 7 mars 2022

Tillbyggt vid VWJ

Som jag konstaterade efter den förra (och första) riktiga trafikhelgen och som jag också nämnde i mitt förra blogginlägg så fungerar stationen Ebbetorp dåligt som ändstation för godstågen. Vagnanhopningen kan bli påtaglig och ställa till rejält med bekymmer för den som skall växla där. Således funderades ett tag efter att tågen slutat rulla och småningom gjordes slag i saken. "Den som alltid funderar över nästa steg kan bli stående med ett ben i luften". Således: Dags att börja snickra! Och fundera under tiden. 

Det inledande snickeriet...
...och småningom en färdig stomme


I dagsläget (söndag 6/3) har den nya bangårdsdelen kommit på plats och står på egna ben. Småningom skall den skruvas fast i den befintliga anläggningen men jag vill gärna ha den flyttbar för att kunna ställa modulen på högkant när det är dags att koppla ihop alltsammans. Fem spår och lika många växlar samt en vändskiva ger en hel del sladdar att trixa med. Alla har vi väl suttit på golvet i timmar och stirrat upp på vår anläggning underifrån och försökt göra ett så snyggt arbete som det bara går trots värkande nacke och axlar. Jag tänkte försöka slippa det den här gången. 

En första skattning av hur spåren
skall ligga


Den slutgiltiga utformningen
av bangården. Eftersom Hjo skall
härbägera en hel del godsvagnar så
lade jag till ytterligare två stickspår. 
Utrymme finns ju.


Arbetet med bangårdsutbyggnaden startades den 20:e februari med snickeriarbete av modulramen med måtten 200 x 40 cm. Som alltid går snickeriarbetet ganska fort men bygghastigheten minskar när det börjar närma sig spårläggning. Med en vändskiva i ena änden av modulen måste spåren planeras noga och mina första tankar med raka spår kom på skam omedelbart när jag började passa in spåren mot vändskivan. De yttersta spåren var tvungna att göras kurviga för att komma in rätt mot skivan och för att slippa korsande spår nära vändskivan (=mer arbete i form av egentillverkade lösningar)

Med en växelgata med fem växlar i den andra änden bidrar också till att tempot sjunker betydligt. Man vill ju få det rätt från början. 

Bangårdsmodulen på egna ben. 

När jag för 15 år sedan planerade uppställningbangården Hjo förbereddes en passage genom landskapet. Det var bra tänkt. Det hade varit ännu bättre om jag lagt spåret på plats också, innan landskapet kom på plats! 

Under det gröna närmast bakgrunden
skall spåret till uppställningsbangården gå.

...och visst hade det varit lättare att
lägga dit spåret redan från början.
Men varför göra det lätt för sig?









Lite irriterande att behöva såga i landskapet men med ett bågfilsblad gick detta vägen också. Den bortsågade landskapsbiten kommer att förbli löstagbar. Limmar jag fast den så kommer det garanterat att bli problem med urspårningar eller annat elände (Murphy´s lag gäller även i underspår). 

Det är en del kvar men det känns gott att uppställningsbangården Hjo är på gång. När den är klar är således hela projektet VWJ spårfärdigt och utformat nästan så som det var planerat från början. Det känns riktigt bra!

"Hjo" bangård i dagsläget. 



lördag 5 februari 2022

Helgtrafik

 

Rödesund med persontåg på både VWJ och SJ.
Denna trafikhelg var dock SJ-trafiken tillfälligt stoppad.

I tidigare inlägg har jag funderat lite kring den framtida trafiken vid VWJ. Efter en hel del funderingar och förberedelser så blev det slutligen dags för de första tågen att rulla, denna gång lite mer organiserat och med destinationer för alla vagnar. 


Helgen den 28-30 januari träffades tre av mina kompisar hemma hos mig för att bygga lite modeller och köra tåg. En kompisträff har väl många undvikit både länge och väl men samtliga fyra ansåg det högst nödvändig att träffas. Att sitta i sin ensamhet har sina sidor och det blir tråkigt i längden att inte få träffa likasinnade; för mig är MJ-hobbyn i högsta grad en social och lekfull aktivitet och utövas gärna tillsammans med andra lekkamrater. 


Peter Nelander växlar i Ebbetorp.
Kritiska övervakare är Tobbe Holmberg
och undertecknad (Bild: T. Onegård)









Tobbe Holmberg växlar ihop dagen första tåg i Rödesund,
övervakad av Tkl i Snärtan, Torbjörn Onegård,
vars tjänstgöring ännu ej börjat för dagen.
 








Jag hade dessutom ett annat syfte med helgen: det var nämligen denna helg som mitt relativt färska trafikspel skulle provas. För att köra banan så som jag tänkt och så som den är konstruerad behövs minst tre personer som bemannar stationernas körkontroller och ställverk. 


Så de trogna byggarkamraterna Peter Nelander, Tobbe Holmberg och Torbjörn Onegård kallades in för att agera växlare, tågklarerare och lokförare vid varsin station. Den mest erfarne och tidigare lokföraren Holmberg anförtroddes den stora stationen Rödesund, för dagen endast trafikerad med smalspåriga lok och vagnar. Dragkraften bestod av de två inhyrda SJ-lokomotorerna Z4p 261 och 319. 


Tidig morgon i Snärtan. Z4p 261 med godståg mot Rödesund
möter dagens första motorvagn med destination Hjo.


SJ-trafiken på normalspåret var denna dag (av säkerhetsskäl kanske) inställd. Nelander beordrades till Ebbetorp och Onegård fick ta hand om stationen i skogen, Snärtan. Han såg fram mot en behaglig och avkopplande stund vid den idylliska småstationen. Detta visade sig dock vara en knepigare station att sköta än de två andra. En kombination av endast två spår, växling av godstågen och tidtabellsenliga tågmöten kan få vem som helst att bli nervös. Strular dessutom kopplen så blir det inte enklare. Detta gjorde att undertecknad fick agera “jordekorre” och sticka upp huvudet ur Snärtans inspektionshål för att assistera genom handpåläggning emellanåt. 


Z4p 261 ankommer Ebbetorp med godståg från Rödesund. (Bild: T Onegård)

För att ett trafikspel skall fungera är det väsentligt att lok, vagnar och inte minst KOPPEL är pålitliga och fungerar som de ska. På VWJ är det Kadee #714 som gäller och före trafikhelgen hade kopplen trimmats och justerats i höjdled. Dock hade även en del av avkopplingsmagneterna behövt justeras men noteringar har gjorts och detta kommer att göras inför nästa gång det blir trafik på banan.

Innan trafikspelet började hade jag lagt en del tid på att fotografera de vagnar som skulle ingå i trafikspelet, skapa vagnskort, lastkort, korthållare vid banan och naturligtvis, en grafisk tidtabell. Snabbgående klocka hade jag inte skaffat; jag ville först köra banan i övningsläge, lugnt och fint, utan stress. 


Med c:a 18 vagnar i omlopp så blev det en hel del knepig växling på samtliga stationer. Rödesund med en stor bangård och många spår är ju stationen där mest gods hanteras. Men jag vill ju ha trafik åt båda hållen varför en del vagnar även adresserades till både Snärtan och Ebbetorp. I och med att Ebbetorp blir slutstation så samlas också många vagnar där. Behovet av en station bortom Ebbetorp (= tågmagasin) blev alldeles tydligt i och med denna trafikdag. Detta har funnits med i planeringen från början men först nu inser jag behovet av denna uppställningsbangård. 


Trafikdagen avslutas. En av de två tjänstgörande lokomotorerna går till stall.
Skivvakt och stallförman i Rödesund är Peter Nelander.

Således kommer den närmaste tiden att ägnas åt att fortsätta bygga en del vagnar, Kalkvagnstrafiken är betydande och behovet av kalkvagnar är alltjämt stort. Likaså behovet av öppna vagnar för timmer- och massavedstransporter samt sågat virke. 

Vidare skall några småfel rättas till av banavdelningen och hinderpålar skall placeras för att tydligt indikera var avkopplingsmagneterna ligger. 

Underhåll och åtgärdsprogram är en förutsättning för att trafiken skall fungera. Envishet och systematik vid felsökning är viktiga egenskaper och därefter följer åtgärderna, oavsett vad det gäller. 


I stort sett så fungerar banan bra men det finns en del irriterande ställen och detaljer som måste åtgärdas. Dock jag kan konstatera är att när det fungerar - för det gör det till största delen -, är det fantastiskt roligt att köra trafik!


Lugn och ro i Snärtan efter en ganska intensiv trafikdag. Bild: T. Onegård



söndag 12 september 2021

Vestra Wetterns Järnväg 25 år

Det var således hösten 1996 som jag satte sågen i min gamla bana, Grepen och istället börja “tänka stort” och skruvade upp de första reglarna utefter väggarna i det nya, 35 kvm stora hobbyrummet. Hur banan skulle komma att se ut efter 25 år hade jag bara vaga föreställningar om men jag visste att jag skulle ha den i stort sett klar till min 50-årsdag. En felkalkylering på sisådär 15 år!

Som bekant går ju tiden fort när man har roligt. Nästan för fort ibland. Mitt järnvägsbygge har fått ta tid och banan har vuxit långsamt. Idéerna har kommit efterhand och husen har anpassats så att de passar ihop med varandra. Trots att de står flera mil från varandra i verkligheten kan de hamna vägg-i-vägg på min anläggning. Men de måste passa ihop. Vissa kåkar gör inte det och väljs därför bort av just den anledningen, hur intressanta de än är. Fråga mig inte varför men det ser konstigt ut och jag går mycket på min magkänsla; det måste kännas “rätt”.

Bangården i Rödesund med stationshuset och delar av samhället.


Lördagen den 14 augusti lyckades jag i alla fall pricka rätt. Det var dagen då en jubileumsfest skulle hållas för att fira de första 25 åren av mitt järnvägsbygge i skala 1/87. 

I februari när vinterkylan krupit in i väggarna bestämdes datumet för festen och vilka som skulle bjudas valdes ut. Det blev en salig blandning av människor och många var inte ens modellrallare. Lite balans är alltid bra, även i det sociala livet. 50 personer blev det som fick brevet med Save the Date och nästan alla tackade ja. Ett par sjukdomsfall och annat gjorde dock att några tvingades lämna återbud i sista stund. 
Men kalas blev det! Och vilket kalas!


Kicki och Michael Thörning och i aktersvallet kommer
Sture Bylén och Mats Ekberg. 

Mingel på gräsmattan. Dotter Anna och svärson Björn hälsar välkomna.
På bilden syns Peter Nelander och Anders Bondesson skaka hand.
I bakgrunden, ånyo, Sture Bylén och Mats Ekberg.
Längst bak skymtar också Tobbe Holmberg.  


Utan min familj hade det aldrig gått. Att laga mat till en 5-6 personer, det klarar jag och har gjort så många gånger men att rodda en tillställning med nästan 50 personer, då behöver man vara fler. Arbetsuppgifter behöver fördelas och logistiken tänkas igenom: 

Var förvarar vi kakorna under tiden fram till festdatum?  Vem brygger kaffet och var är det lämpligast att göra det? Hur många termosar behöver vi? Hur kommer maten till serveringsborden? Hur mycket vin, öl och sprit går det åt? Och hur mycket alkoholfritt? Var skall människor parkera sina bilar (halva gårdsplanen var blockerat av ett partytält värdigt Cirkus Scott)? Frågor, frågor och åter frågor. Dessa måste också besvaras, helst innan festen. Annars “sitter man i skiten” ganska omgående (som restaurangfolk uttrycker sig).

Grovplaneringen gjordes redan under försommaren tillsammans med hustru Lotti och resten av familjen. Alla insåg redan då att det skulle bli involverade. Min dotter Anna, van vid gigantiska event skapade snabbt en ram för dagen och den följdes nästan slaviskt. 1950-talstema skulle det bli, eftersom VWJ skildrar ett 1950-tal då Sverige stod på topp och somrarna alltid var soliga och varma och vattnet i havet fortfarande klart som kristall (jo, jag har sett bilder från min barndoms sommarviste på Bohus Malmön).

Mitt barnbarn Movits har spetsat in sig på det dignande kakbordet.
I bakgrunden svärdotter Anna, samt Anders Bondesson
som samtalar med Ann-Marie Brandt-Liljha och Bengt Liljha.

Kakmenyn för dagen.

"Ironlady", hustru Lotti för dagen ikädd rollen som föreståndare för Sveas Café.
En kvinna vars arbetskapacitet fortfarande förvånar mig. Efter 40 år! 


Välkomna sa´i vara allihop! Tre ryggar tillhörande fr v. Peter Alzén,
dotter Anna Andermo, Peter Andersson och Gunnar Fristedt. 

Sju sorters kakor skulle inleda kalaset och starttiden sattes till kl 15. Efter välkomsthälsning och kaffekalas så blev det upprop och presentation av det tillresta gästerna. Småningom klättrade undertecknad upp till anläggning för att i grupper om 6-7 personer berätta om anläggningen.

"Pojkarna längst fram" Peter Andersson och Peter Alzén. 

Hela jubileumsgänget utanför tältet denna, ur vädersynpunkt, nyckfulla augustilördag. 


Detta tog ca 2,5 timma och innan maten kommenderades uppställning utanför tältet. Med glas i handen och ett leende på läpparna avfyrades en bildserie med Canonen innan alla knallade tillbaka till sina bord i tältet. Där inne väntade en kall buffé som avhämtats och dukats fram av min svärdotter Anna. Maten, tillagad av min son Emil var riklig och mycket välsmakande (jo jag vet, jag är jävig i frågan men jag hörde bara lovord från gästerna). 

Goda grannar 1: Anette och Göran

Goda grannar 2: Stefan och Annelie Törnqvist
samt längst bort, Falköpingsborna Berth och Eva Svensson

Anders Bondesson i samspråk med Mats Lundby,
Michael och Kicki Thörning.

Goda grannar 3: Daniel och Teija Alenius. Teija var stundtals barnvakt
åt den minste besökaren på festen, Ale Andermo, 3 månader. 

Stefan Högberg och Mats Ekberg

Ann-Louise och Mikael Holst. Klart godkänd 50-talsklädsel!

Som sig bör vid en jubileumshögtid levererades under middagen flera högtidstal och musikstycken. Peter Nelander, Hans Richert och Sture Bylén höll varma, inkännande och humoristiska tal som mottogs med uppskattande applåder av gästerna. Ann-Louise och Mikael Holst framförde två egna texter på kända melodier. Bland annat Olle Adolphsons “Det gåtfulla folket”. Den texten avslöjar hur väl de känner både mig och min bana, ja egentligen alla som fortfarande vågar leka. Jag publicerar texten i sin helhet nedan.

Mikael i sångartagen. Tillsammans med hustru Ann-Louise
framfördes två kända melodier med egen text. Mycket fyndigt och uppskattat!


Som sagt, när man har roligt går tiden fort. Kvällen gick väldigt fort. Efter maten var det dags för det lekfulla musikquizet (som vanns av Lag: Bylén) framfört av dotter Anna, sonen Jakob och svärsonen Björn. Det kändes som kvällen knappt hade hade börjat förrän klockan var mycket och många började bryta upp: flera reste hem i den kalla augustinatten. Några tappra stannade dock och värmde sig utvärtes med filtar och invärtes med lite destillerade drycker innan de slutligen gick hem även de. Då var klockan över midnatt. Vilken dag!

Dagen därpå ägnades åt presentöppning. Ett stort tack till alla för presenter och för att ni kom och gjorde VWJ:s första 25 år till en dag att minnas.

TACK!



Det gåtfulla folket

Text: Ann-Louise och Mikael Holst. Melodi: Olle Adolphson 


Det finns ett folk och de bor i ett främmande land
Detta land har ett tåg och en räls
Och på den rälsen går lokomotiven ibland
skakar fram, när bommarna fälls
Mannen med mössan har just blåst i visslan, på sin station.
På Järnvägshotellet har just dukats upp, en första portion.

Där står en flicka som tagit farväl
Där går ett blåställ och rullar ett hjul förbi oljefaten.
Där står en bonde strax utanför går’n, vill ha kaffe på maten.
Alla är små och de tillhör det gåtfulla folket
 
Det finns ett folk och de bor i ett främmande land
Detta land är en gård och ett skjul
Där blir sekunder minuter till timmar ibland
Vackra kvällar när månen är gul
Där sitter en pojke och målar och filar en mässingsschablon
När han är färdig har allting förvandlats till smalspårsstation

Där är en pojke som minns hur det var
Då, på den tiden då allting fanns kvar, som Amerikahuset. 
Än minns han mjölkpallar, barfotabarn, det första snuset
Än är han barn och han tillhör det gåtfulla folket

Det finns ett folk och de har en förunderlig ro
De har tid att försjunka en stund
Där finner kanske en pojke ett nytt Rödesund
Och far bort på en godsvagn till Hjo
Sen kan han kura i Vagn 84 på Svensbro Station
På banvallens slipers där plockar han syllspik. Han har en miljon.

Nu ska han bygga en gisten perrong.
Röd koppartråd bearbetas med tång och blir till tallar
På lek byggs ett rike som fanns där en gång, runt banornas vallar.
Alla är barn och vi tillhör det gåtfulla folket.
 

 


måndag 8 mars 2021

Intermission

På byggfronten intet nytt

Vad gör när man plötsligt går in i (modellhus-) väggen? När känslan av otillräcklighet och tomhet är förlamande? När man tycker sig ha gjort allt, alldeles för många gånger redan? Frågorna lyftes på ett av våra MJ-forum alldeles nyligen och många kände sig kallade och en hel del svar levererades. Så även jag. Mitt svar löd helt enkelt: “stäng dörren till hobbyrummet och ta en paus, låt pincetter och penslar vila sig några veckor; småningom kommer lusten tillbaka”. 

Det där är en av mina metoder men det är inte den enda. Jag funderade efter att jag skrivit mitt svar och kom på att jag egentligen har flera strategier för att få igång bygglusten igen. Här kommer några av de som fungerar för mig: 

 1./ Städa arbetsbänken! 
Detta gäller i synnerhet efter en intensiv byggprocess men som precis avslutats. Mängden småbitar av byggmaterial, spån, verktyg, limflaskor, färg och penslar ligger lite överallt. I bästa fall finns mitt i röran av nämnda pryttlar en liten yta att arbeta på. Denna oreda tar energi och ett stort röj behöver göras. Ibland tar detta flera timmar. Lister och spillbitar skall sorteras eller kasseras, verktyg skall tillbaka på sina platser osv. Slutligen skall bordet städas och skärmattan göras ren från limfläckar och färgrester. Författaren Klas Östergren gör precis detta efter varje avslutad bok eller annat färdigställt skrivjobb: städar av sitt skrivbord helt och tvättar det helt rent. Plötsligt känns det lättare att börja på något nytt. 

En välstädad arbetsbänk kan ha en positiv inverkan på inspiration och arbetslust

 2./ Fungerar det inte - gör något annat
Ett gammalt beprövat knep. Om det känns som om handen har 5 tummar och brännskador efter lödkolven på alla fem. Stäng av lödstationen och ställ undan ditt mässingsbygge. Bygg några träd istället, eller fixa till landskapet på anläggningen - om du har någon. Har du ingen kanske det är dags att börja planera för en? Om det är så att det är målet med ditt byggande. Det vet du bäst själv.

Litteraturstudier - en källa till inspiration och kunskap. 


Känner man att man inte alls vill skapa något med händerna finns det alltid en massa litteratur att studera, youtubeklipp att kolla in. Att bli fåtöljrallare för en stund är inte farligt men låt dig inte sjunka ner allt för djupt; det kan bli svårt att komma igång igen om uppehållet blir väldigt långt. Det är trots allt så att genom att göra så lär vi oss. En hög teoretisk nivå (som kännetecknar många fåtöljrallare) resulterar inte per automatik i lika utsökta modeller som de du just sett på Youtube eller läst om i hobbymagasinen. Tyvärr. Men förnyad inspiration kan förhoppningsvis få dig tillbaka till arbetsbänken igen. 

 3./ Bjud in några trogna hobbykamrater till en bygg- eller körkväll 

Sommarträffen 2017. Besök vid Opelmuséet i N:a Lundby utanför Varnhem.
Fr v: Gunnar Fristedt, muséets ägare Inge Andersson, Tomas Ottosson,
Anders Bondesson, Torbjörn Holmberg och Göran Tholin.
Bild: Peter Nelander. 


Detta är ett sätt som fungerar för mig och som brukar göra att jag skärper till mig och åtminstone tar itu med allt som nämns i punkt 1. Kanske innebär det också att jag bygger färdigt något för att kunna visa något helt nytt för besökarna. Skall det köras på banan så vill man också att det skall fungera och det finns anledning att ta itu med den där växeln som krånglar eller den där vagnen som alltid självavkopplar pga av felaktig koppelhöjd. Trafikloken måste också ses över, göras rent och kanske smörjas. Har man plats så kan man istället för att köra tåg sätta sig ner och bygga en stund eller varför inte bara häcka framför TV:n och kolla in lite kul filmer från andra modellbyggare eller från riktiga järnvägar? 

Tobbe Holmberg (närmast) och Peter Nelander 
vid en bygghelg i Amfastorp 2017 


Det nya sättet att träffas efter ett år av pandemi - Zoom.
Här en skärmdump från gårdagens möte som tekniskt gick
ganska bra. Och, det viktigaste: vi hade kul ihop under ca 1 1/2 timma.


Allt är egentligen bättre än inget och det brukar sluta med att, i alla fall jag, efter en sådan kväll kan bli inspirerad för flera veckor framåt. MJ är trots allt en social hobby som man gärna vill dela med andra. För att tala med Tove Jansson som stillsamt undrar: “Lilla vän, vad skall man med en snäcka om man ej får visa den?”



tisdag 9 februari 2021

2021 - Jubileumsår

Jubileumsår? För vadå? Jo, VWJ fyller 25 år. Det var i augusti 1996 som jag startade bygget av min nuvarande anläggning. Grepenbanan - beskriven i Modelltåg -93 och i ett nummer av Allt om hobby nr 3/1996, revs på sommaren -96 och byggnaderna från Grepen blev småningom  omplacerade på den nya banan. Stationshus och Sveas Café samt dressinboden hamnade i Ebbetorp, godsmagasinet i Snärtan och lokstallet i Rödesund. Resterande byggnader som finns på anläggningen idag är nybyggen och idag är jag uppe i c:a 60 kåkar av varierande format (tillsammans med hus jag byggt åt andra så blir det uppåt 100 totalt). Detta blogginlägg blir en liten uppdatering med en tillbakablick, nulägesrapport och något om framtiden. 



Fram till dagens datum har jag byggt 53 nya kåkar förutom de som redan fanns på Grepen banan. Av dessa 53 är två byggsatser från SV&LV samt Rimbo Grande. Det är kiosken i Rödesund och bekvämlighetsinrättning vi stationen i Rödesund. Övriga kåkar är byggda efter uppmätningsritningar, egna eller från något kommunalt byggnadsarkiv. Så gott som samtliga förebilder har en koppling till forna Skaraborg med några få undantag. Jag har velat ha en hög igenkänningsfaktor av min anläggning och den som ser den skall inte behöva fundera på var min fiktiva värld är geografiskt placerad. Förutsatt att man känner till Skaraborg förstås. Min avbild av verkligheten blir trots detta en tolkning utifrån hur jag uppfattar t ex landskapet: modellernas värld kan ju ibland skeva lite och det blir sällan en exakt kopia, hur mycket man än försöker. Det samma gäller byggnader. I synnerhet om man bara har en ritning. Det är inte alltid som ritningen stämmer med hur det senare blev. Man kanske valde fönster med en annan delning än de som fanns på ritningen. Detta upptäcker man kanske om man av en händelse hittar ett foto på förebilden (oftast efter att man byggt klart kåken).

 

Det kan också visa sig att det original som man idag mäter upp och senare bygger i en 1950-talsversion såg helt annorlunda ut då. Så var fallet med godsmagasinet i Ebbetorp vars förebild än idag står i Dala där en gång smalspåriga Hjo-Stenstorps Järnväg passerade. Idag har magasinet 2 fönster mot banan men på 1950-talet var det 4 fönster mot banan. Detta upptäckte jag när jag fick en bild av magasinet via en god vän i Stenstorp. Bilden nedan kommer från Digitalt museum men det är alltså samma bild som jag fick se fast försent. Misstaget fick vara. Ebbetorps magasin har bara 2 fönster men påminner om mått och proportioner om magasinet i Dala. Så kan ändå fel bli rätt. Jag bygger inte en exakt kopia utan försöker möjligen fånga byggnadens karaktär. 

Dala godsmagasin på 1950-talet.
Bild från Järnvägsmuseum: JvmKBEB03133

Godsmagasinet i Ebbetorp.

Godsmagasinet i Ebbetorp mot gatan. 


I dagsläget pågår ett intensivt byggande av de sist husen som skall utgöra en del av stationssamhället Rödesund. Ni som följer mig på Facebook har sett byggprocessen kring både kvarteret Fakiren (artikel kommer i nr 44 av MJ-magasinet), Rödesunds elaffär samt Järnvägshotellet och slutligen de färdigbyggda kåkarna.

Järnvägshotellet i Rödesund. Fasaden som vetter mot järnvägen. Trappor saknas fortfarande. Byggnaden var aldrig ett hotell i verkligheten utan ett bostadshus. Fastigheten har dock inhyst ett flertal olika företag och bl a har det funnits matsal, tandläkarmottagning, tandtekniskt lab och lokaler för studieförbund. Fastigheten revs i december 2020. 


Kvarteret Fakiren No 16 med förebild från Tidaholm. Modellen skall stå i Rödesund och blir ett välkommet tillskott på bostadsmarknaden. Modellen är byggd ganska exakt efter hur förebildens byggnader förhåller sig till varandra. Tomten på min modell är dock något komprimerad jämfört med förebildens. 


Totalt kommer jag nog att behöva bygga ca 5 nya byggnader - företrädesvis mindre villor/bostadshus med tillhörande uthus samt en del rena kullishus mot bakgrunden. På listan över påbörjade men inte avlutade projekt finns f n 3 stycken hus av varierande storlek. Dessa tre skall byggas klart och sedan placeras på sina “tomtplattor” vars gräns/kant kommer att utgöra avslutning mot den omkringliggande gatan alternativt mot en annan tomt. Rödesund kommer att bli tätt bebyggt - det är helt enkelt ett måste för att jag skall få in de kåkar jag planerat för. Jag har redan stiftat bekantskap med begreppet “Kill your Darlings” och flera av mina tidigt planerade önskeprojekt har fått lämnas därhän; de varken passar in eller får plats i sammanhanget. Tyvärr.

Detta är något som alla modelljärnvägsbyggare redan erfarit eller kommer att stöta på: avståndet till väggarna är inte så stort som det verkar.  


Så sammanfattningsvis kan jag konstatera att målgång närmar sig även i Rödesund. det känns befriande att tänka att byggnadsbeståndet i alla fall kommer att vara klart. När sista kåken planterats och gatunätet fastställts så är ju inte anläggningen på långa vägar klar. I en besökares ögon kanske men inte för mig. Med pannluppen på plats finns det alltid mer småsaker att pyssla med och för att använda en sliten klyscha: “En modelljärnväg blir ju som bekant aldrig klar”. Bara nästan. 

tisdag 6 oktober 2020

Övergivna platser…



...heter en mycket populär hemsida och även ett antal böcker utgivna av ekonomihistorikern, fotografen och författaren Jan Jörnmark. Sådana platser finns även på VWJ (se blogginlägget som heter “Det är bara några lister kvar”). Min egen ambition är dock att dessa övergivna platser skall utstråla mer av liv än övergivet och bortglömt. Rosafärgad byggstyrén blir liksom lite tråkigt att titta på i längden.





Till skillnad från Jörnmarks övergivna platser så har mina ännu inte varit en del av historien. Jag uppfinner ju historien allteftersom tiden går. Eventuella industriruiner eller fallfärdiga lador skapas för att redan från början vara just det; en sorts stelnad och statisk verklighet som aldrig haft ambitionen att vara något annat. Det kan liknas vid ett konstverk där betraktaren värderar det som visas. Kanske även fyller i och fantiserar kring det som inte syns eller som det kunde sett ut en gång innan taket på ladan rasade in. Just nu håller jag på med en liten hållplats som har fått stå alldeles för länge med den rosa styrénen ilsket lysande. Den lilla hållplatskuren färdigbyggd men utslängd direkt ovanpå plasten. Där har den stått i över ett år. Övergiven och vanärad men inte bortglömd.
Hållplatsen heter just Vanära och för att namnet inte skulle passa in alltför väl så tänkte jag för ett tag sedan att upprätta platsens anseende och göra den till lite mer intressant. Kanske t o m idyllisk. Det var i alla fall min ambition när jag startade.
Häng med så berättar jag i ord och bild om hur jag gick till väga.
Det första jag gjorde vara att skära bort teddytyget på sluttningen bakom hållplatsen. Jag hade redan bestämt att jag skulle ersätta teddyn med statiskt gräs. När tyget var borta planades sluttningen ut något mer innan ett första lager av statiskt gräs strösslades på.

Teddyn borta och terrängen är planad något.





Ytan städad och "verktyget" framme jämte WWS´ lim
(kladdigare och torkar långsammare än vanligt snickarlim)





Första lagret gräs strösslat direkt på styrenplasten. (ingen grundmålning).
Notera maskeringstejpen för att skydda spåret



Jag använder statiskt gräs från flera fabrikanter men mestadels är det War World Scenics (WWS) i Wales som är min leverantör. Med deras Micro Grass Applicator strösslar jag gräs från 2 mm och upp till 6 mm. Det räcker i skala H0 som jag modellerar i.
På ängen bakom väntkuren ville jag inte ha den där köttiga, frodiga grönskan som hör försommaren till utan mer känslan av att sommaren har pågått ett tag och gräset har börjat gulna på den relativt torra sandbacken. Kanske har man redan tagit in en slåttervall?

Nu börjar gräset bli som jag vill ha det och det harmonierar väl
med de omgivande gräsytorna. På bilden syns flaskan med spraylim.




Jag använder mig också av ett spraylim från Microrama eftersom WWS inte får skicka sitt spraylim med flyg eftersom det är inneslutet i en tryckbehållare. De har motsvarande lim på pumpflaska men det är en hopplöst usel förpackning som jag därför väljer bort. Hittade det franska företaget Microrama, som även har filial i Tyskland, varifrån jag beställde två flaskor sparylim. Fördelen med detta är att det går att jobba snabbt med lager på lager. Ett varningen finger dock: använd en rejäl andningsmask då du använder spraylim! Gaserna är allt annat än hälsosamma. Bygger du i modulform så kan du ju hålla till utomhus eller i ett välventilterat utrymme.
Inhägnader är viktigt i det agrara landskapet och det finns mängder av sätt att göra detta på. På denna lilla del finns både vanligt trådstängsel med stolpar, en gammaldags gärdsgård (jodå, de fanns i Västergötland också) och en stenmur.



Så här gör jag mina gärdsgårdar. Kluvna och färgade tandpetare av den platta typen.
Formen och kurvan på gärdsgården ritas upp på millimeterpapper och därefter är det bara att börja bygga.






Vägen är inte så trafikerad varför det gärna blir den typiska grässträngen i mitten (trafikeras vägen med hästekipage och vagn skall det vara en delad grässträng)
Själva hållplatskuren är av standardmodell och denna står vid hållplatsen Hög utmed forna HNJ. Den mättes upp under en slaskig vinterdag för 3 år sedan. Bygget är utfört i plastikard.



Högs hållplats några mil söder om Falköping. Hustrun agerar mätbiträde. 
Idag är denna del av HNJ cykelbana och går bland annat genom den vackra Ätradalen. 





Modellen på gång.





VWJs HC-buss nr 20 med mjölksläp gör uppehåll i Vanära. Traktens bonddrängar brukar roa sig med att välta kuren på lördagsnätterna. Det är troligen därför som den inte står riktigt rakt.




Hållplatsen fick också en liten plattform men fortfarande saknas hållplatstavlan (plåtstinsen) men den är på gång. Två odalmän samspråkar på plattformen och plötsligt känns platsen inte alls övergiven längre.