Vestra Wetterns Järnväg 25 år

Det var således hösten 1996 som jag satte sågen i min gamla bana, Grepen och istället börja “tänka stort” och skruvade upp de första reglarna utefter väggarna i det nya, 35 kvm stora hobbyrummet. Hur banan skulle komma att se ut efter 25 år hade jag bara vaga föreställningar om men jag visste att jag skulle ha den i stort sett klar till min 50-årsdag. En felkalkylering på sisådär 15 år!

Som bekant går ju tiden fort när man har roligt. Nästan för fort ibland. Mitt järnvägsbygge har fått ta tid och banan har vuxit långsamt. Idéerna har kommit efterhand och husen har anpassats så att de passar ihop med varandra. Trots att de står flera mil från varandra i verkligheten kan de hamna vägg-i-vägg på min anläggning. Men de måste passa ihop. Vissa kåkar gör inte det och väljs därför bort av just den anledningen, hur intressanta de än är. Fråga mig inte varför men det ser konstigt ut och jag går mycket på min magkänsla; det måste kännas “rätt”.

Bangården i Rödesund med stationshuset och delar av samhället.

Lördagen den 14 augusti lyckades jag i alla fall pricka rätt. Det var dagen då en jubileumsfest skulle hållas för att fira de första 25 åren av mitt järnvägsbygge i skala 1/87. 

I februari när vinterkylan krupit in i väggarna bestämdes datumet för festen och vilka som skulle bjudas valdes ut. Det blev en salig blandning av människor och många var inte ens modellrallare. Lite balans är alltid bra, även i det sociala livet. 50 personer blev det som fick brevet med Save the Date och nästan alla tackade ja. Ett par sjukdomsfall och annat gjorde dock att några tvingades lämna återbud i sista stund. 
Men kalas blev det! Och vilket kalas!

Kicki och Michael Thörning och i aktersvallet kommer
Sture Bylén och Mats Ekberg. 

Mingel på gräsmattan. Dotter Anna och svärson Björn hälsar välkomna.
På bilden syns Peter Nelander och Anders Bondesson skaka hand.
I bakgrunden, ånyo, Sture Bylén och Mats Ekberg.
Längst bak skymtar också Tobbe Holmberg.  

Utan min familj hade det aldrig gått. Att laga mat till en 5-6 personer, det klarar jag och har gjort så många gånger men att rodda en tillställning med nästan 50 personer, då behöver man vara fler. Arbetsuppgifter behöver fördelas och logistiken tänkas igenom: 

Var förvarar vi kakorna under tiden fram till festdatum?  Vem brygger kaffet och var är det lämpligast att göra det? Hur många termosar behöver vi? Hur kommer maten till serveringsborden? Hur mycket vin, öl och sprit går det åt? Och hur mycket alkoholfritt? Var skall människor parkera sina bilar (halva gårdsplanen var blockerat av ett partytält värdigt Cirkus Scott)? Frågor, frågor och åter frågor. Dessa måste också besvaras, helst innan festen. Annars “sitter man i skiten” ganska omgående (som restaurangfolk uttrycker sig).

Grovplaneringen gjordes redan under försommaren tillsammans med hustru Lotti och resten av familjen. Alla insåg redan då att det skulle bli involverade. Min dotter Anna, van vid gigantiska event skapade snabbt en ram för dagen och den följdes nästan slaviskt. 1950-talstema skulle det bli, eftersom VWJ skildrar ett 1950-tal då Sverige stod på topp och somrarna alltid var soliga och varma och vattnet i havet fortfarande klart som kristall (jo, jag har sett bilder från min barndoms sommarviste på Bohus Malmön).

Mitt barnbarn Movits har spetsat in sig på det dignande kakbordet.
I bakgrunden svärdotter Anna, samt Anders Bondesson
som samtalar med Ann-Marie Brandt-Liljha och Bengt Liljha.

Kakmenyn för dagen.

"Ironlady", hustru Lotti för dagen ikädd rollen som föreståndare för Sveas Café.
En kvinna vars arbetskapacitet fortfarande förvånar mig. Efter 40 år! 

Välkomna sa´i vara allihop! Tre ryggar tillhörande fr v. Peter Alzén,
dotter Anna Andermo, Peter Andersson och Gunnar Fristedt. 

Sju sorters kakor skulle inleda kalaset och starttiden sattes till kl 15. Efter välkomsthälsning och kaffekalas så blev det upprop och presentation av det tillresta gästerna. Småningom klättrade undertecknad upp till anläggning för att i grupper om 6-7 personer berätta om anläggningen.

"Pojkarna längst fram" Peter Andersson och Peter Alzén. 

Hela jubileumsgänget utanför tältet denna, ur vädersynpunkt, nyckfulla augustilördag. 

Detta tog ca 2,5 timma och innan maten kommenderades uppställning utanför tältet. Med glas i handen och ett leende på läpparna avfyrades en bildserie med Canonen innan alla knallade tillbaka till sina bord i tältet. Där inne väntade en kall buffé som avhämtats och dukats fram av min svärdotter Anna. Maten, tillagad av min son Emil var riklig och mycket välsmakande (jo jag vet, jag är jävig i frågan men jag hörde bara lovord från gästerna). 

Goda grannar 1: Anette och Göran

Goda grannar 2: Stefan och Annelie Törnqvist
samt längst bort, Falköpingsborna Berth och Eva Svensson

Anders Bondesson i samspråk med Mats Lundby,
Michael och Kicki Thörning.

Goda grannar 3: Daniel och Teija Alenius. Teija var stundtals barnvakt
åt den minste besökaren på festen, Ale Andermo, 3 månader. 

Stefan Högberg och Mats Ekberg

Ann-Louise och Mikael Holst. Klart godkänd 50-talsklädsel!

Som sig bör vid en jubileumshögtid levererades under middagen flera högtidstal och musikstycken. Peter Nelander, Hans Richert och Sture Bylén höll varma, inkännande och humoristiska tal som mottogs med uppskattande applåder av gästerna. Ann-Louise och Mikael Holst framförde två egna texter på kända melodier. Bland annat Olle Adolphsons “Det gåtfulla folket”. Den texten avslöjar hur väl de känner både mig och min bana, ja egentligen alla som fortfarande vågar leka. Jag publicerar texten i sin helhet nedan.

Mikael i sångartagen. Tillsammans med hustru Ann-Louise
framfördes två kända melodier med egen text. Mycket fyndigt och uppskattat!

Som sagt, när man har roligt går tiden fort. Kvällen gick väldigt fort. Efter maten var det dags för det lekfulla musikquizet (som vanns av Lag: Bylén) framfört av dotter Anna, sonen Jakob och svärsonen Björn. Det kändes som kvällen knappt hade hade börjat förrän klockan var mycket och många började bryta upp: flera reste hem i den kalla augustinatten. Några tappra stannade dock och värmde sig utvärtes med filtar och invärtes med lite destillerade drycker innan de slutligen gick hem även de. Då var klockan över midnatt. Vilken dag!

Dagen därpå ägnades åt presentöppning. Ett stort tack till alla för presenter och för att ni kom och gjorde VWJ:s första 25 år till en dag att minnas.

TACK!

Det gåtfulla folket

Text: Ann-Louise och Mikael Holst. Melodi: Olle Adolphson 

Det finns ett folk och de bor i ett främmande land
Detta land har ett tåg och en räls
Och på den rälsen går lokomotiven ibland
skakar fram, när bommarna fälls
Mannen med mössan har just blåst i visslan, på sin station.
På Järnvägshotellet har just dukats upp, en första portion.

Där står en flicka som tagit farväl
Där går ett blåställ och rullar ett hjul förbi oljefaten.
Där står en bonde strax utanför går’n, vill ha kaffe på maten.
Alla är små och de tillhör det gåtfulla folket
 
Det finns ett folk och de bor i ett främmande land
Detta land är en gård och ett skjul
Där blir sekunder minuter till timmar ibland
Vackra kvällar när månen är gul
Där sitter en pojke och målar och filar en mässingsschablon
När han är färdig har allting förvandlats till smalspårsstation

Där är en pojke som minns hur det var
Då, på den tiden då allting fanns kvar, som Amerikahuset. 
Än minns han mjölkpallar, barfotabarn, det första snuset
Än är han barn och han tillhör det gåtfulla folket

Det finns ett folk och de har en förunderlig ro
De har tid att försjunka en stund
Där finner kanske en pojke ett nytt Rödesund
Och far bort på en godsvagn till Hjo
Sen kan han kura i Vagn 84 på Svensbro Station
På banvallens slipers där plockar han syllspik. Han har en miljon.

Nu ska han bygga en gisten perrong.
Röd koppartråd bearbetas med tång och blir till tallar
På lek byggs ett rike som fanns där en gång, runt banornas vallar.
Alla är barn och vi tillhör det gåtfulla folket.
 

 

Intermission

På byggfronten intet nytt

Vad gör när man plötsligt går in i (modellhus-) väggen? När känslan av otillräcklighet och tomhet är förlamande? När man tycker sig ha gjort allt, alldeles för många gånger redan? Frågorna lyftes på ett av våra MJ-forum alldeles nyligen och många kände sig kallade och en hel del svar levererades. Så även jag. Mitt svar löd helt enkelt: “stäng dörren till hobbyrummet och ta en paus, låt pincetter och penslar vila sig några veckor; småningom kommer lusten tillbaka”. 

Det där är en av mina metoder men det är inte den enda. Jag funderade efter att jag skrivit mitt svar och kom på att jag egentligen har flera strategier för att få igång bygglusten igen. Här kommer några av de som fungerar för mig: 

 1./ Städa arbetsbänken! 

Detta gäller i synnerhet efter en intensiv byggprocess men som precis avslutats. Mängden småbitar av byggmaterial, spån, verktyg, limflaskor, färg och penslar ligger lite överallt. I bästa fall finns mitt i röran av nämnda pryttlar en liten yta att arbeta på. Denna oreda tar energi och ett stort röj behöver göras. Ibland tar detta flera timmar. Lister och spillbitar skall sorteras eller kasseras, verktyg skall tillbaka på sina platser osv. Slutligen skall bordet städas och skärmattan göras ren från limfläckar och färgrester. Författaren Klas Östergren gör precis detta efter varje avslutad bok eller annat färdigställt skrivjobb: städar av sitt skrivbord helt och tvättar det helt rent. Plötsligt känns det lättare att börja på något nytt. 

En välstädad arbetsbänk kan ha en positiv inverkan på inspiration och arbetslust

 2./ Fungerar det inte - gör något annat

Ett gammalt beprövat knep. Om det känns som om handen har 5 tummar och brännskador efter lödkolven på alla fem. Stäng av lödstationen och ställ undan ditt mässingsbygge. Bygg några träd istället, eller fixa till landskapet på anläggningen - om du har någon. Har du ingen kanske det är dags att börja planera för en? Om det är så att det är målet med ditt byggande. Det vet du bäst själv.

Litteraturstudier - en källa till inspiration och kunskap. 

Känner man att man inte alls vill skapa något med händerna finns det alltid en massa litteratur att studera, youtubeklipp att kolla in. Att bli fåtöljrallare för en stund är inte farligt men låt dig inte sjunka ner allt för djupt; det kan bli svårt att komma igång igen om uppehållet blir väldigt långt. Det är trots allt så att genom att göra så lär vi oss. En hög teoretisk nivå (som kännetecknar många fåtöljrallare) resulterar inte per automatik i lika utsökta modeller som de du just sett på Youtube eller läst om i hobbymagasinen. Tyvärr. Men förnyad inspiration kan förhoppningsvis få dig tillbaka till arbetsbänken igen. 

 3./ Bjud in några trogna hobbykamrater till en bygg- eller körkväll 

Sommarträffen 2017. Besök vid Opelmuséet i N:a Lundby utanför Varnhem.
Fr v: Gunnar Fristedt, muséets ägare Inge Andersson, Tomas Ottosson,
Anders Bondesson, Torbjörn Holmberg och Göran Tholin.
Bild: Peter Nelander. 

Detta är ett sätt som fungerar för mig och som brukar göra att jag skärper till mig och åtminstone tar itu med allt som nämns i punkt 1. Kanske innebär det också att jag bygger färdigt något för att kunna visa något helt nytt för besökarna. Skall det köras på banan så vill man också att det skall fungera och det finns anledning att ta itu med den där växeln som krånglar eller den där vagnen som alltid självavkopplar pga av felaktig koppelhöjd. Trafikloken måste också ses över, göras rent och kanske smörjas. Har man plats så kan man istället för att köra tåg sätta sig ner och bygga en stund eller varför inte bara häcka framför TV:n och kolla in lite kul filmer från andra modellbyggare eller från riktiga järnvägar? 

Tobbe Holmberg (närmast) och Peter Nelander 
vid en bygghelg i Amfastorp 2017 

Det nya sättet att träffas efter ett år av pandemi - Zoom.
Här en skärmdump från gårdagens möte som tekniskt gick
ganska bra. Och, det viktigaste: vi hade kul ihop under ca 1 1/2 timma.

Allt är egentligen bättre än inget och det brukar sluta med att, i alla fall jag, efter en sådan kväll kan bli inspirerad för flera veckor framåt. MJ är trots allt en social hobby som man gärna vill dela med andra. För att tala med Tove Jansson som stillsamt undrar: “Lilla vän, vad skall man med en snäcka om man ej får visa den?”

2021 - Jubileumsår

Jubileumsår? För vadå? Jo, VWJ fyller 25 år. Det var i augusti 1996 som jag startade bygget av min nuvarande anläggning. Grepenbanan - beskriven i Modelltåg -93 och i ett nummer av Allt om hobby nr 3/1996, revs på sommaren -96 och byggnaderna från Grepen blev småningom  omplacerade på den nya banan. Stationshus och Sveas Café samt dressinboden hamnade i Ebbetorp, godsmagasinet i Snärtan och lokstallet i Rödesund. Resterande byggnader som finns på anläggningen idag är nybyggen och idag är jag uppe i c:a 60 kåkar av varierande format (tillsammans med hus jag byggt åt andra så blir det uppåt 100 totalt). Detta blogginlägg blir en liten uppdatering med en tillbakablick, nulägesrapport och något om framtiden. 

Fram till dagens datum har jag byggt 53 nya kåkar förutom de som redan fanns på Grepen banan. Av dessa 53 är två byggsatser från SV&LV samt Rimbo Grande. Det är kiosken i Rödesund och bekvämlighetsinrättning vi stationen i Rödesund. Övriga kåkar är byggda efter uppmätningsritningar, egna eller från något kommunalt byggnadsarkiv. Så gott som samtliga förebilder har en koppling till forna Skaraborg med några få undantag. Jag har velat ha en hög igenkänningsfaktor av min anläggning och den som ser den skall inte behöva fundera på var min fiktiva värld är geografiskt placerad. Förutsatt att man känner till Skaraborg förstås. Min avbild av verkligheten blir trots detta en tolkning utifrån hur jag uppfattar t ex landskapet: modellernas värld kan ju ibland skeva lite och det blir sällan en exakt kopia, hur mycket man än försöker. Det samma gäller byggnader. I synnerhet om man bara har en ritning. Det är inte alltid som ritningen stämmer med hur det senare blev. Man kanske valde fönster med en annan delning än de som fanns på ritningen. Detta upptäcker man kanske om man av en händelse hittar ett foto på förebilden (oftast efter att man byggt klart kåken).

 

Det kan också visa sig att det original som man idag mäter upp och senare bygger i en 1950-talsversion såg helt annorlunda ut då. Så var fallet med godsmagasinet i Ebbetorp vars förebild än idag står i Dala där en gång smalspåriga Hjo-Stenstorps Järnväg passerade. Idag har magasinet 2 fönster mot banan men på 1950-talet var det 4 fönster mot banan. Detta upptäckte jag när jag fick en bild av magasinet via en god vän i Stenstorp. Bilden nedan kommer från Digitalt museum men det är alltså samma bild som jag fick se fast försent. Misstaget fick vara. Ebbetorps magasin har bara 2 fönster men påminner om mått och proportioner om magasinet i Dala. Så kan ändå fel bli rätt. Jag bygger inte en exakt kopia utan försöker möjligen fånga byggnadens karaktär. 

Dala godsmagasin på 1950-talet.
Bild från Järnvägsmuseum: JvmKBEB03133

Godsmagasinet i Ebbetorp.

Godsmagasinet i Ebbetorp mot gatan. 

I dagsläget pågår ett intensivt byggande av de sist husen som skall utgöra en del av stationssamhället Rödesund. Ni som följer mig på Facebook har sett byggprocessen kring både kvarteret Fakiren (artikel kommer i nr 44 av MJ-magasinet), Rödesunds elaffär samt Järnvägshotellet och slutligen de färdigbyggda kåkarna.

Järnvägshotellet i Rödesund. Fasaden som vetter mot järnvägen. Trappor saknas fortfarande. Byggnaden var aldrig ett hotell i verkligheten utan ett bostadshus. Fastigheten har dock inhyst ett flertal olika företag och bl a har det funnits matsal, tandläkarmottagning, tandtekniskt lab och lokaler för studieförbund. Fastigheten revs i december 2020. 

Kvarteret Fakiren No 16 med förebild från Tidaholm. Modellen skall stå i Rödesund och blir ett välkommet tillskott på bostadsmarknaden. Modellen är byggd ganska exakt efter hur förebildens byggnader förhåller sig till varandra. Tomten på min modell är dock något komprimerad jämfört med förebildens. 

Totalt kommer jag nog att behöva bygga ca 5 nya byggnader - företrädesvis mindre villor/bostadshus med tillhörande uthus samt en del rena kullishus mot bakgrunden. På listan över påbörjade men inte avlutade projekt finns f n 3 stycken hus av varierande storlek. Dessa tre skall byggas klart och sedan placeras på sina “tomtplattor” vars gräns/kant kommer att utgöra avslutning mot den omkringliggande gatan alternativt mot en annan tomt. Rödesund kommer att bli tätt bebyggt - det är helt enkelt ett måste för att jag skall få in de kåkar jag planerat för. Jag har redan stiftat bekantskap med begreppet “Kill your Darlings” och flera av mina tidigt planerade önskeprojekt har fått lämnas därhän; de varken passar in eller får plats i sammanhanget. Tyvärr.

Detta är något som alla modelljärnvägsbyggare redan erfarit eller kommer att stöta på: avståndet till väggarna är inte så stort som det verkar.  

Så sammanfattningsvis kan jag konstatera att målgång närmar sig även i Rödesund. det känns befriande att tänka att byggnadsbeståndet i alla fall kommer att vara klart. När sista kåken planterats och gatunätet fastställts så är ju inte anläggningen på långa vägar klar. I en besökares ögon kanske men inte för mig. Med pannluppen på plats finns det alltid mer småsaker att pyssla med och för att använda en sliten klyscha: “En modelljärnväg blir ju som bekant aldrig klar”. Bara nästan.