fredag 21 februari 2020

Genesis - I begynnelsen


Förutom att Genesis är ett av mina favoritband från den progressiva musikeran på 1970-talet så är det också namnet på 1:a Moseboken i Gamla Testamentet. Rubriken är speglar lite av den tid då jag växte upp i 1970-talets Falköping. Denna korta text blir ett försök till en förklaring varför det blev just tåg som jag fastnade för. Ni som varit med på mina kurser på bl a Mönethorp har hört delar av denna text tidigare, även om den är lite omarbetad sedan dess.

Tag plats, så åker vi.




Falköpings Central. Klassisk funkisstation ritad av Birger Jonsson, 
I begynnelsen var Falköping. Det var där jag föddes utan att veta varför och det var där jag växte upp. Det var där jag lekte mig igenom min barndom spelade fotboll, handboll och badminton under min ungdom. Och det var där jag kysste min första tjej. Jag minns den varma kyssen och hennes kalla näsa mot min. Och, ljudet av tåg som växlas vid Falköpings Central. Det var november, mörkt och kallt och jag var 14 år och jag pryade vid järnvägen.


Under hela min uppväxt har tågen varit ständigt närvarande. Eller i alla fall ljudet och ljuset från dem. Hur många gånger har jag inte vaknat på nätterna i mitt rum av den kraftiga metalliska smällen av godsvagnar som växlas mot varandra alldeles för hårt? Eller av det blålila ljuset på natthimlen från rimfrostsbelagda kontaktledningar som repas av ellokens strömavtagare? Alla som vuxit upp i en stad med en järnväg alldeles inpå knuten vet exakt vad jag talar om.


Under hela min tid i Falköping fram till 1976 då jag som 20-åring lämnade Skaraborg för studier i Kgl Hufvudstaden, var Falköping fortfarande en järnvägsknut av rang och Statens Järnvägar, Posten, Lasarettet och ett antal textilfabriker de största arbetsgivarna. I Falköping har jag sett dem komma på sina cyklar - järnvägsarbetarna - morgon, middag och kväll, på väg till eller ifrån sitt arbete på loken, i godsmagasinen, i växlingen, i ställverkets hemliga hus med de tusentals lamporna där "obehöriga äga ej tillträde", på expeditionerna, i vagnverkstaden eller i lokstallet. ”Det bevingade hjulets folk.”
Som liten ville jag bli en av dem. Och det blev jag.


På sätt och vis…

För min egen del så började järnvägsintresset tidigt. I Falköping var tågen ständigt närvarande (vid två stationer, Centralen och Södra). Lokstallet och stationerna var spännande platser, men också farliga; det var inte alltid vi fick vara där utan blev ivägkörda av de som arbetade. Efter min tid som PRYO vid lokstallet så gick jag fortsättningsvis som barn i huset och morsade bekant på alla lokreparatörer och förrådsgubbar.

Eftersom Falköping ligger vid Västra stambanan och förbinder Sveriges två största städer så har den haft stor betydelse för resandet och den har delvis varit ledande när det gäller teknikutveckling. Den var helt elektrifierad redan 1926, dubbelspårsutbyggnaden klar 1958 och på 1990-talet rullade de första snabbtågen här. Ångloken försvann således tidigt från Falköping.

Dock under snövintern 1965-66 rullades ångloken fram ur lokstallen då många modernare lok stod på verkstad och mina minnen av de stora svarta bjässarna till lokomotiv gjorde djupa intryck i min blott 10-åriga kropp; jag minns fortfarande strålningsvärmen från loket och den lite sötaktiga men stickande doften av stenkol när loket på bangården passerade, bara några meters avstånd från mig där jag stod och klamrade mig fast vid Gunnebostängslet ovanför vägporten på Scheelegatan i Falköping. 


All dessa minnesbilder ger mig nödvändig inspiration och näring för fortsatt kreativitet i verkstaden. Bilderna, ljuden, dofterna skapar tillsammans en kanske inte alltid sann bild men det spelar inte så stor roll; hela mitt modellerande är ju fantasier och fabler även om det går att se att det står något som liknar en Z43 i något som påminner om ett lokstall. Fast 87 gånger mindre. Det är som att ha ramlat ner från ett hål i himlen och hamnat i paradiset. 

Lokstallet i Rödesund. Förebilden stod en gång i Karlsborg. 


Allting börjar i något skrymsle i en av våra mest hemlighetsfulla delar
av vår mänskliga kropp: hjärnan.
Alldeles oavsett vad vi vill göra så börjar vi leta efter trådar i form av minnen:
skriva - romaner eller poesi eller bara en dagboksanteckning några dagar för sent, måla,
spela en blues. Allt finns där och går att plocka fram.
Skapandet i sig kan också vara en framkallare för minnet: sådant som man trodde
var bortglömt sedan länge tonar plötsligt fram ur de dunkla skuggorna på grund en händelse,
en doft, en bild.

Modellbyggandet för mig fungerar väldigt mycket så. Skapandet av modellerna och miljöerna gör jag utifrån mitt minne, även fast jag använder mig av ritningar för varje enskilt objekt. Men kompositionen av de olika byggnaderna gör jag utifrån minnesbilder. Men våra minnen är ibland bedrägliga: just det där som vi minns så starkt kan vara något som vi aldrig själva upplevt utan bara sett fotografier av eller hört berättelser om. Men plötsligt så är bilden eller berättelsen en del av vår egen fysiska upplevelse och vi berättar det som vi tror oss upplevt med en naturlig självklarhet. Vi skapar det sättet vår egen ”sanning”. Vilket för den skull inte behöver betyda att det är sant. Men det spelar egentligen ingen roll.

Mycket av det jag modellerar är borta och okänt för många i det uppväxande släktet och ibland (när jag drabbas smått av hybris) så kan jag tänka att mitt byggande och berättande i skala 1:87 har lite av folkbildarambition över sig. Känslan av att förmedla något som sedan länge är försvunnet ger mig tillräcklig drivkraft ibland. Järnvägsmuseiföreningarna och föreningar som arbetar med att bevara/återskapa något från en gången tid drivs av samma krafter och ideal som jag. även om vårt sätt att uttrycka oss ser annorlunda ut.



Modellen av AB Svenska Ords skrivarstuga i Vita Bergsparken i Stockholm.
Min hyllning till Hasse och Tage.  
Skorstenen till nämnda stuga är ett modellbygge i sig. 

Modellbyggeri kräver: kaffe, en radio med fungerande P1, rejäl belysning, pincetter av hög kvalitet, bra sittfläsk, noggrannhet och precision och en ängels tålamod. Då kan resultatet bli häpnadsväckande. Annars blir det som britterna säger: ”Good enough” eller bra nog. Och det brukar räcka.






lördag 1 februari 2020

En modellbyggares historia

För de som inte känner mig tänkte jag kort berätta lite om min snart 50-åriga resa som modellbyggare. Det har blivit en del gjort under åren men ändå ser jag väldigt ofta det som inte gjort eller som fattas. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så kan vi vara brutalt orättvisa mot oss själva ibland och emellanåt kan det vara bra att sätta sig ner och sammanfatta lite av det som trots allt gjorts. Ni som varit med på mina modellbyggarkurser har hört delar av historien tidigare men i lite friare form.

Egentligen tror jag allt börjar tidigare än jag själv förstår. I min morfars snickeriverkstad med doften från nyskuret trä och lackfärger kunde jag som 4-5-åring sitta i timmar och betrakta morfars ådriga händer som med kniv och sniderijärn hjälp formade de mest fantastiska figurer ur ett stycke rent trä. Det var som ett trolleri. Träsnideriet blev dock aldrig min gren förutom en del egentillverkade träleksaker till mina barn, långt senare.

Jag som 1950-talist tillhör plastmodellbyggargenerationen - att antal Airfix 2-kronorspåsar med flygplan och bilar klistrades ihop och var mina första taffliga försök, men efter hand byggdes mer avancerade modeller som också målades.
1966 fick jag en Scalextric miniracingbana i julklapp. Efter att ha tröttnat på bilar som slungades över golven och inunder bord och sängar byttes denna 2 år senare mot kompisens Märklinbana.Han hade tröttnat på tågen som han tyckte gick för långsamt.
Som 14-åring startades Falbygdens MJS men den självdog efter något år då konditorns son tröttnade på att ha oss övriga grabbar hängandes hemma hos honom vid hans Märklinbana vid varje “Klubbträff”. De ofta återkommande mötena berodde kanske lika mycket på det rika utbudet av gårdagens bakelser som på hans Märklinbana (som hade luftledning och 19 elväxlar…..wow). Men…”Vi har ju ingen lokaaaaal....!” Startbidraget på 300 spänn som vi fick av kommunen konsumerades upp i stadens leksaksaffär och vår ordförande fick ytterligare lite grejer till sin redan stora Märklinbana.

En tid av moppe, tjejer, fotboll, handboll, pingis och badminton upptog mycket av min tid i 15-16-årsåldern. Tågbyggandet fick stå tillbaka och Märklinbanan hamnade i en låda på vinden. 
1976, 20 år gammal, flyttade jag till Stockholm för att börja min utbildning på Tandteknikerskolan. Jag kände till en del MJ-klubbar genom studier av husorganet Allt om Hobby och bland det första jag gjorde som nyinflyttad till Stockholm var att besöka SMJ. Jag fick dock inte rätt känsla, eller också blev jag bara chockad: Kan man bygga så här också??? Miltons bana på Tekniska muséet närstuderades flera gånger under mina lediga helger, liksom då nyinflyttade Östermalms MJK:s pågående bygge. Den första tiden i Stockholm var en tid av utbildning i MJ-kunskap som jag tidigare inte haft tillgång till. Jag bodde ju dessutom i Vasastan samma kvarter som Bosse Ekmarks Hobby-Teknik och med promenadavstånd till US Hobby och det var sannerligen en annan värld än den som låg i mina Märklinkartonger hemma på vinden i Falköping, så mycket fattade jag. 
Flytten till egen lägenhet 1979 och en liten vrå i vårt sovrum inmutade jag och där byggdes småningom en liten hyllbana med enbart likströmsgrejer (Överåsen - Norrgärde Järnväg). Samma år skrev Krister Brandt den allra första artikeln i AoH om Skövdesällskapet och WNJ och hela MJ-Sverige inklusive jag själv tappade hakan. Samma år kom även Per L/Bengt D ut med den svenskaste av motorvagnar: Litt Y6!  Efter den hösten stöptes begreppet modelljärnväg om till järnvägsmodell och inget blev sig riktigt likt längre. 
Märklinprylarna byttes och såldes hos Janne Wallin som på den tiden hade en liten butik alldeles bredvid Thor Hobby på Södermalm. 
Med pengar på fickan och en Liliput K24 samt Liliput P8 i påsen (det skulle byggas B-lok Gu´bevars)  smiddes där och då stora planer för framtiden. 

Av dessa blev dock intet. Varken den storan banan eller B-lok blev byggt.
1981 gick flyttlasset i ett tomt  Kinnarpssläp tillbaka till Falbygden och Högstena, till ett litet nyinköpt hemman beläget mitt ute på landet mitt emellan Falköping och Skövde. Nu skulle jag väl ändå kunna börja bygga min egen bana? WNJ hade nästan fått ikonisk status i mitt sinne och det sättet att bygga på som de gjorde, ville jag också prova.
Tidigt 1982 besökte jag Skövdeklubben för första gången efter att ha blivit personligt inbjuden av Krister Brandt. Jag hade byggt några små dioramor med husmodeller från dåvarande Euromod och som jag “hyrde ut” till stadens leksakshandlare. Dessa små dioramor hade fångat Kobrans intresse och han hade givetvis frågat i affären vem som byggt dem. En dag satt det en lapp fästad på vindrutetorkaren på min bil där det stod: 
Kontakta mig! 
telefon: 149 30
Krister Brandt
Efter den dagen fick mitt hobbyutövandet en helt ny dimension! Även om jag redan 1970 provade att scratchbygga ett litet amerikanskt ställverk efter en ritning som jag hittat i RMC eller MR. Bygget var snett och vint och gjort i balsaträ, men det var i alla fall lärorikt att försöka själv utan en handledare eller färdiggjutna plastbitar. 
Det blev desto mer av den varan i Skövdeklubben och kunskaperna om modellhusbygge var redan då betydande och jag sög girigt i mig ALLT! 
Efter mitt första scratchbygge av hus - ett dressinskjul - så har det blivit något 100-tal kåkar som står, dels i Skövde, dels på den egna hemmabanan VWJ och några beställningsbyggen till privatpersoner, SJ, Försvarsmakten och Räddningsskolan i Skövde. Och efter det första egna scratchbygget insåg jag att jag aldrig kommer att öppna en Faller eller Vollmerkartong igen. Dock måste jag erkänna att jag bara för en månad sedan köpte en plastbyggsats från engelska Ratio som skall bli ett litet ställverk).
Peter Nelander påsken 2015 vid byggträff i Amfastorp.
Foto: G. Tholin

Tankarna på att börja “missionera” i modellbygge då? Tja, det bor ju en liten folkbildare i mig och jag har förstått att det finns ett behov. Min gode vän Peter Nelander och jag hade sneglat avundsjukt på britternas s k “Modellers weekends” och vi  pratade om en svensk motsvarighet för mer än 15 år sedan. 2015 gjorde vi slag i saken och arrangerade tre år i rad modellbyggarhelgen hos Källarkrogen Mönethorp utanför Falköping, där min son då arbetade som kock.
Första modellbyggarhelgen På Mönethorps gård 2015.
Bild: Emil Tholin
Husbyggargänget i Ljungby 2019. Bild: G.Tholin
















Plötsligt ger det ena det andra och småningom fick jag frågan om jag inte kunde komma och hålla en kurs i modellbyggeri. Den första frågan kom från Tågcentralen även känd som Minivärlden i Ljungby.
Småningom blev jag även inbjuden till MMM i Stockholm. Ibland är det lättare att flytta på Mohammed än att flytta på berget. Så blev det, jag packade material och verktyg och gav mig iväg.
 
Modellbyggarhelg i maj 2019 med några av medlemmarna i MMM.
Foto: G.Tholin

Det har även blivit en del sittningar i samband med mässor och öppna hus och jag tycker att det är fantastiskt roligt att träffa intresserade människor och få ett ansikte på många som hittills bara haft ett namn.
Hobbymässan 2018 i Älvsjö. Bild: Sture Bylén. 
Jag tror dock så här, och det är min fasta övertygelse: alla, oavsett om man heter David Rowe, Rod Stewart eller Gordon Gravett så kan man lära sig något av andra. Att vara ständigt nyfiken på det som man inte kan eller känner till är goda egenskaper och är fundamental för att en utveckling skall ske. Men visst går det snett ibland; man bränner sig på lödkolven eller skär sig på skalpellen men även det är en del av lärprocessen. Visst har även jag hivat pågående chassin eller misslyckade akvareller i soporna. Men det gäller att ta nya tag. "Bak varje hörn finns ett nytt börja om" sjunger Povel i någon av sina visor. Tack och lov för det!
Jag har några favoritcitat som jag brukar leverera ibland och jag tänkte avsluta denna text med ett av Samuel Beckett: 
"Ständigt försökt, ständigt misslyckats. Spelar ingen roll. Försök igen. Misslyckas bättre.”

Man skulle ocks kunna uttrycka det som en annan av mina förebilder, Jan Jörnmark: Det är missnöjet som driver utvecklingen framåt. Att aldrig vara riktigt nöjd. Det är väl därför som man hela tiden sneglar på allt det som man inte gjort eller som man kunde gjort annorlunda och framför allt bättre. Men försök igen. Misslyckas bättre!