Övergivna platser…

...heter en mycket populär hemsida och även ett antal böcker utgivna av ekonomihistorikern, fotografen och författaren Jan Jörnmark. Sådana platser finns även på VWJ (se blogginlägget som heter “Det är bara några lister kvar”). Min egen ambition är dock att dessa övergivna platser skall utstråla mer av liv än övergivet och bortglömt. Rosafärgad byggstyrén blir liksom lite tråkigt att titta på i längden.

Till skillnad från Jörnmarks övergivna platser så har mina ännu inte varit en del av historien. Jag uppfinner ju historien allteftersom tiden går. Eventuella industriruiner eller fallfärdiga lador skapas för att redan från början vara just det; en sorts stelnad och statisk verklighet som aldrig haft ambitionen att vara något annat. Det kan liknas vid ett konstverk där betraktaren värderar det som visas. Kanske även fyller i och fantiserar kring det som inte syns eller som det kunde sett ut en gång innan taket på ladan rasade in. Just nu håller jag på med en liten hållplats som har fått stå alldeles för länge med den rosa styrénen ilsket lysande. Den lilla hållplatskuren färdigbyggd men utslängd direkt ovanpå plasten. Där har den stått i över ett år. Övergiven och vanärad men inte bortglömd.
Hållplatsen heter just Vanära och för att namnet inte skulle passa in alltför väl så tänkte jag för ett tag sedan att upprätta platsens anseende och göra den till lite mer intressant. Kanske t o m idyllisk. Det var i alla fall min ambition när jag startade.
Häng med så berättar jag i ord och bild om hur jag gick till väga.
Det första jag gjorde vara att skära bort teddytyget på sluttningen bakom hållplatsen. Jag hade redan bestämt att jag skulle ersätta teddyn med statiskt gräs. När tyget var borta planades sluttningen ut något mer innan ett första lager av statiskt gräs strösslades på.

Teddyn borta och terrängen är planad något.





Ytan städad och "verktyget" framme jämte WWS´ lim
(kladdigare och torkar långsammare än vanligt snickarlim)





Första lagret gräs strösslat direkt på styrenplasten. (ingen grundmålning).
Notera maskeringstejpen för att skydda spåret



Jag använder statiskt gräs från flera fabrikanter men mestadels är det War World Scenics (WWS) i Wales som är min leverantör. Med deras Micro Grass Applicator strösslar jag gräs från 2 mm och upp till 6 mm. Det räcker i skala H0 som jag modellerar i.
På ängen bakom väntkuren ville jag inte ha den där köttiga, frodiga grönskan som hör försommaren till utan mer känslan av att sommaren har pågått ett tag och gräset har börjat gulna på den relativt torra sandbacken. Kanske har man redan tagit in en slåttervall?

Nu börjar gräset bli som jag vill ha det och det harmonierar väl
med de omgivande gräsytorna. På bilden syns flaskan med spraylim.



Jag använder mig också av ett spraylim från Microrama eftersom WWS inte får skicka sitt spraylim med flyg eftersom det är inneslutet i en tryckbehållare. De har motsvarande lim på pumpflaska men det är en hopplöst usel förpackning som jag därför väljer bort. Hittade det franska företaget Microrama, som även har filial i Tyskland, varifrån jag beställde två flaskor sparylim. Fördelen med detta är att det går att jobba snabbt med lager på lager. Ett varningen finger dock: använd en rejäl andningsmask då du använder spraylim! Gaserna är allt annat än hälsosamma. Bygger du i modulform så kan du ju hålla till utomhus eller i ett välventilterat utrymme.
Inhägnader är viktigt i det agrara landskapet och det finns mängder av sätt att göra detta på. På denna lilla del finns både vanligt trådstängsel med stolpar, en gammaldags gärdsgård (jodå, de fanns i Västergötland också) och en stenmur.



Så här gör jag mina gärdsgårdar. Kluvna och färgade tandpetare av den platta typen.
Formen och kurvan på gärdsgården ritas upp på millimeterpapper och därefter är det bara att börja bygga.





Vägen är inte så trafikerad varför det gärna blir den typiska grässträngen i mitten (trafikeras vägen med hästekipage och vagn skall det vara en delad grässträng)
Själva hållplatskuren är av standardmodell och denna står vid hållplatsen Hög utmed forna HNJ. Den mättes upp under en slaskig vinterdag för 3 år sedan. Bygget är utfört i plastikard.



Högs hållplats några mil söder om Falköping. Hustrun agerar mätbiträde. 
Idag är denna del av HNJ cykelbana och går bland annat genom den vackra Ätradalen. 





Modellen på gång.





VWJs HC-buss nr 20 med mjölksläp gör uppehåll i Vanära. Traktens bonddrängar brukar roa sig med att välta kuren på lördagsnätterna. Det är troligen därför som den inte står riktigt rakt.




Hållplatsen fick också en liten plattform men fortfarande saknas hållplatstavlan (plåtstinsen) men den är på gång. Två odalmän samspråkar på plattformen och plötsligt känns platsen inte alls övergiven längre.

OBS! Problem med bilder...

Vill bara meddela helt kort att Blogger har problem med bilduppladdningen sedan ett par dagar tillbaka. Detta innebär att i mitt senaste inlägg "Trafikspel" så fattas en del bilder. Jag hade börjat pilla lite med sida så en del bildtexter har försvunnit men jag väntar några dagar innan jag gör ett nytt försök. Förhoppningsvis löser Google detta. Om inte så är det Tack och Ajö för min del som bloggare. Krånglar det för mycket så tar min energi slut. Alternativet blir att skriva i "gammalmedia" istället. Men det hoppas vi inte skall hända. Det bästa är en kombination av båda.
Hälsningar
Göran Tholin

Trafikspel

Vi har alla våra olika föreställningar om varför vi BYGGER modelljärnvägar. Du som kategoriserar dig till gruppen som SAMLAR på modelltåg kan förmodligen sluta läsa här. Eller också är det just du som skall fortsätta att läsa för att kanske komma igång och BYGGA så du kan se dina dyrgripar röra på sig i ett landskap istället för att ta upp plats i garderoben, för att någon gång plockas fram för att köras några planlösa varv på den tillfälliga rundbanan på köksbordets vaxduk. Visst är dina modeller värda mer än så?

När jag började planera för Vestra Wetterns Järnväg, för lite mer än 25 år sedan, fanns hela tiden tanken att det skulle bli en bana som skulle omfatta följande:

Tidsepok: någon gång mellan 1955 - 1960

Tydlig koppling till Västergötland och Skaraborg. 
Igenkännbara byggnader - scratchbyggda - från samma region.
Lok och vagnar från byggsatser - i vissa fall märkta med VWJ, andra med SJ och eller HSJ/VGJ. Detta för att kunna bakdatera trafiken till före 1948 om så önskas. 
Landskap: Relativt öppet jordbrukslandskap men med vissa täta skogspartier. 
Tre stationer där en av dem - Rödesund - skall vara övergångsstation mellan privatbanan och statsbanan. I Rödesund finns också en hamn med livlig godstrafik och omlastning mellan järnväg och sjöfart. 
Banans huvudsakliga transportuppgift är gods i form av kalk, jordbruksprodukter, timmer, trävaror och viss styckegodshantering till och från de lokala småindustrier som finns utmed banan. 

I Snärtan fanns en kort lastkaj utan lasthjälpmedel samt ett litet godsmagasin.
Det var stundtals trångt och bökigt då vagnar skulle växlas ut eller in
 till kaj och/eller magasin.

Godsvagnsbeståndet består huvudsakligen av öppna vagnar av typen I, N och O samt en del slutna vagnar med huvudlittera G och för kalktransporterna, täckta specialvagnar littera R.

Kalkvagnar littera R till eller från Snärtan, eller ev. Ebbetorp - alltid svårt att
avgöra om täckta vagnar är lastade eller tomma.

Begreppet ”Modelljärnväg” transformerades under mina år i Skövdesällskapet och uttrycket Järnvägsmodell blev mer och mer frekventerat av alla inblandade i bygget av WNJ-banan. Så, när mitt eget bygge startade ville jag i första hand ha ett snyggt landskap med trovärdiga och igenkännbara västgötakåkar i RÄTT skala. I detta landskap och genom dessa samhällen skulle det också gå en smalspårig järnväg - Vestra Wetterns Järnväg. 

Snart 25 år senare är stora delar av idéerna genomförda och två av de tre stationerna är hyfsat detaljerade. Återstår gör samhället Rödesund som är centralorten och den största stationen av de tre. Således är Rödesund också den station som genererar mest vagnslaster och godstrafiken är stundtals intensiv. Ännu så länge är trafikspelet bara ett teoretiskt resonemang men inspiration och utformning kommer att ske med vagnskort och ett enkelt ordergivningssystem; det gäller ju att veta när behov finns, vart vagnar skall skickas och till vilka spår de skall växlas in. För att detta skall löpa smidigt så måste tåget växlas ihop så att så få tågrörelser behöver göras på stationerna, allt för att hålla tidtabellen och undvika förseningar. 

Det skall också finnas plats i ordinarie tåg; att anordna extratåg var dyrt - personalkostnader och driftskostnader motiverade sällan intäkterna för några extra vagnslaster (jodå, man kunde räkna även på 1950-talet). Fast det klart, det beror ju på vem som frågade.  

På VWJ kan alltså trafikflödet se ut så här:

Ebbetorp - Snärtan - Ebbetorp: Vid behov, utväxling av av tomma kalkvagnar mellan de båda kalkbrotten.

Ebbetorp - Snärtan - Rödesund: Lastade kalkvagnar för lossning och omlastning i Rödesunds hamn. Tomvagnar i retur efter lossning.

Ebbetorp - Snärtan - Rödesund: Öppna vagnar med massaved/sågtimmer för lossning och omlastning i Rödesunds hamn eller vid frilastkajen Rödesund. 

Ebbetorp - Rödesund: Öppna och slutna vagnar med gods från Holmbergs Snickeri och Ebbetorps Mek. AB (jordbruksmaskiner)

Rödesund - Ebbetorp: Öppna vagnar med Kol och koks till Västsvenska Kolimporten AB.

Rödesund - Ebbetorp: Öppna vagnar med ädellövträ till Holmbergs snickeri AB

Rödesund - Ebbetorp: Slutna vagnar med diverse varor för inväxling till magasinet.

En hel del styckegods levererades stundtals till Ebbetorp som efter
lossning förvarades i stationens godsmagasin. 

Rödesund - Snärtan: Slutna vagnar med diverse varor för inväxling till magasinet
I Rödesund förekommer också en hel del omlastning mellan normalspår och smalspår, i första hand styckegods som anländer i slutna vagnar. 

Även vagnar från privata företagare lastas i Rödesund. En hel del skrot hanteras men detta skickas med normalspåriga O-vagnar till Gotthard Nilsson i Skövde.

Ungefär så här funderar jag kring tågrörelserna på banan. Visst kan jag bara sitta och köra en motorvagn fram och tillbaka mellan Ebbetorp och Snärtan eller växla omkring några vagnar med en Z4p på bangården i Rödesund men att köra med tågen blir så mycket roligare om vagnarna och tågen har en bestämd destination eller ingår i ett omlopp (person- och postvagnar). Det tror i alla fall jag. Sedan återstår att se om det blir som jag har tänkt. Detta är i alla fall en början. 

Genesis - I begynnelsen

Förutom att Genesis är ett av mina favoritband från den progressiva musikeran på 1970-talet så är det också namnet på 1:a Moseboken i Gamla Testamentet. Rubriken är speglar lite av den tid då jag växte upp i 1970-talets Falköping. Denna korta text blir ett försök till en förklaring varför det blev just tåg som jag fastnade för. Ni som varit med på mina kurser på bl a Mönethorp har hört delar av denna text tidigare, även om den är lite omarbetad sedan dess.
Tag plats, så åker vi.

Falköpings Central. Klassisk funkisstation ritad av Birger Jonsson, 

I begynnelsen var Falköping. Det var där jag föddes utan att veta varför och det var där jag växte upp. Det var där jag lekte mig igenom min barndom spelade fotboll, handboll och badminton under min ungdom. Och det var där jag kysste min första tjej. Jag minns den varma kyssen och hennes kalla näsa mot min. Och, ljudet av tåg som växlas vid Falköpings Central. Det var november, mörkt och kallt och jag var 14 år och jag pryade vid järnvägen.

Under hela min uppväxt har tågen varit ständigt närvarande. Eller i alla fall ljudet och ljuset från dem. Hur många gånger har jag inte vaknat på nätterna i mitt rum av den kraftiga metalliska smällen av godsvagnar som växlas mot varandra alldeles för hårt? Eller av det blålila ljuset på natthimlen från rimfrostsbelagda kontaktledningar som repas av ellokens strömavtagare? Alla som vuxit upp i en stad med en järnväg alldeles inpå knuten vet exakt vad jag talar om.

Under hela min tid i Falköping fram till 1976 då jag som 20-åring lämnade Skaraborg för studier i Kgl Hufvudstaden, var Falköping fortfarande en järnvägsknut av rang och Statens Järnvägar, Posten, Lasarettet och ett antal textilfabriker de största arbetsgivarna. I Falköping har jag sett dem komma på sina cyklar - järnvägsarbetarna - morgon, middag och kväll, på väg till eller ifrån sitt arbete på loken, i godsmagasinen, i växlingen, i ställverkets hemliga hus med de tusentals lamporna där "obehöriga äga ej tillträde", på expeditionerna, i vagnverkstaden eller i lokstallet. ”Det bevingade hjulets folk.”

Som liten ville jag bli en av dem. Och det blev jag.

På sätt och vis…

För min egen del så började järnvägsintresset tidigt. I Falköping var tågen ständigt närvarande (vid två stationer, Centralen och Södra). Lokstallet och stationerna var spännande platser, men också farliga; det var inte alltid vi fick vara där utan blev ivägkörda av de som arbetade. Efter min tid som PRYO vid lokstallet så gick jag fortsättningsvis som barn i huset och morsade bekant på alla lokreparatörer och förrådsgubbar.
Eftersom Falköping ligger vid Västra stambanan och förbinder Sveriges två största städer så har den haft stor betydelse för resandet och den har delvis varit ledande när det gäller teknikutveckling. Den var helt elektrifierad redan 1926, dubbelspårsutbyggnaden klar 1958 och på 1990-talet rullade de första snabbtågen här. Ångloken försvann således tidigt från Falköping.

Dock under snövintern 1965-66 rullades ångloken fram ur lokstallen då många modernare lok stod på verkstad och mina minnen av de stora svarta bjässarna till lokomotiv gjorde djupa intryck i min blott 10-åriga kropp; jag minns fortfarande strålningsvärmen från loket och den lite sötaktiga men stickande doften av stenkol när loket på bangården passerade, bara några meters avstånd från mig där jag stod och klamrade mig fast vid Gunnebostängslet ovanför vägporten på Scheelegatan i Falköping. 

All dessa minnesbilder ger mig nödvändig inspiration och näring för fortsatt kreativitet i verkstaden. Bilderna, ljuden, dofterna skapar tillsammans en kanske inte alltid sann bild men det spelar inte så stor roll; hela mitt modellerande är ju fantasier och fabler även om det går att se att det står något som liknar en Z43 i något som påminner om ett lokstall. Fast 87 gånger mindre. Det är som att ha ramlat ner från ett hål i himlen och hamnat i paradiset. 

Lokstallet i Rödesund. Förebilden stod en gång i Karlsborg. 

Allting börjar i något skrymsle i en av våra mest hemlighetsfulla delar
av vår mänskliga kropp: hjärnan.
Alldeles oavsett vad vi vill göra så börjar vi leta efter trådar i form av minnen:
skriva - romaner eller poesi eller bara en dagboksanteckning några dagar för sent, måla,
spela en blues. Allt finns där och går att plocka fram.
Skapandet i sig kan också vara en framkallare för minnet: sådant som man trodde
var bortglömt sedan länge tonar plötsligt fram ur de dunkla skuggorna på grund en händelse,
en doft, en bild.

Modellbyggandet för mig fungerar väldigt mycket så. Skapandet av modellerna och miljöerna gör jag utifrån mitt minne, även fast jag använder mig av ritningar för varje enskilt objekt. Men kompositionen av de olika byggnaderna gör jag utifrån minnesbilder. Men våra minnen är ibland bedrägliga: just det där som vi minns så starkt kan vara något som vi aldrig själva upplevt utan bara sett fotografier av eller hört berättelser om. Men plötsligt så är bilden eller berättelsen en del av vår egen fysiska upplevelse och vi berättar det som vi tror oss upplevt med en naturlig självklarhet. Vi skapar det sättet vår egen ”sanning”. Vilket för den skull inte behöver betyda att det är sant. Men det spelar egentligen ingen roll.

Mycket av det jag modellerar är borta och okänt för många i det uppväxande släktet och ibland (när jag drabbas smått av hybris) så kan jag tänka att mitt byggande och berättande i skala 1:87 har lite av folkbildarambition över sig. Känslan av att förmedla något som sedan länge är försvunnet ger mig tillräcklig drivkraft ibland. Järnvägsmuseiföreningarna och föreningar som arbetar med att bevara/återskapa något från en gången tid drivs av samma krafter och ideal som jag. även om vårt sätt att uttrycka oss ser annorlunda ut.

Modellen av AB Svenska Ords skrivarstuga i Vita Bergsparken i Stockholm.
Min hyllning till Hasse och Tage.  

Skorstenen till nämnda stuga är ett modellbygge i sig. 

Modellbyggeri kräver: kaffe, en radio med fungerande P1, rejäl belysning, pincetter av hög kvalitet, bra sittfläsk, noggrannhet och precision och en ängels tålamod. Då kan resultatet bli häpnadsväckande. Annars blir det som britterna säger: ”Good enough” eller bra nog. Och det brukar räcka.

En modellbyggares historia

För de som inte känner mig tänkte jag kort berätta lite om min snart 50-åriga resa som modellbyggare. Det har blivit en del gjort under åren men ändå ser jag väldigt ofta det som inte gjort eller som fattas. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så kan vi vara brutalt orättvisa mot oss själva ibland och emellanåt kan det vara bra att sätta sig ner och sammanfatta lite av det som trots allt gjorts. Ni som varit med på mina modellbyggarkurser har hört delar av historien tidigare men i lite friare form.

Egentligen tror jag allt börjar tidigare än jag själv förstår. I min morfars snickeriverkstad med doften från nyskuret trä och lackfärger kunde jag som 4-5-åring sitta i timmar och betrakta morfars ådriga händer som med kniv och sniderijärn hjälp formade de mest fantastiska figurer ur ett stycke rent trä. Det var som ett trolleri. Träsnideriet blev dock aldrig min gren förutom en del egentillverkade träleksaker till mina barn, långt senare.

Jag som 1950-talist tillhör plastmodellbyggargenerationen - att antal Airfix 2-kronorspåsar med flygplan och bilar klistrades ihop och var mina första taffliga försök, men efter hand byggdes mer avancerade modeller som också målades.
1966 fick jag en Scalextric miniracingbana i julklapp. Efter att ha tröttnat på bilar som slungades över golven och inunder bord och sängar byttes denna 2 år senare mot kompisens Märklinbana.Han hade tröttnat på tågen som han tyckte gick för långsamt.

Som 14-åring startades Falbygdens MJS men den självdog efter något år då konditorns son tröttnade på att ha oss övriga grabbar hängandes hemma hos honom vid hans Märklinbana vid varje “Klubbträff”. De ofta återkommande mötena berodde kanske lika mycket på det rika utbudet av gårdagens bakelser som på hans Märklinbana (som hade luftledning och 19 elväxlar…..wow). Men…”Vi har ju ingen lokaaaaal....!” Startbidraget på 300 spänn som vi fick av kommunen konsumerades upp i stadens leksaksaffär och vår ordförande fick ytterligare lite grejer till sin redan stora Märklinbana.

En tid av moppe, tjejer, fotboll, handboll, pingis och badminton upptog mycket av min tid i 15-16-årsåldern. Tågbyggandet fick stå tillbaka och Märklinbanan hamnade i en låda på vinden. 

1976, 20 år gammal, flyttade jag till Stockholm för att börja min utbildning på Tandteknikerskolan. Jag kände till en del MJ-klubbar genom studier av husorganet Allt om Hobby och bland det första jag gjorde som nyinflyttad till Stockholm var att besöka SMJ. Jag fick dock inte rätt känsla, eller också blev jag bara chockad: Kan man bygga så här också??? Miltons bana på Tekniska muséet närstuderades flera gånger under mina lediga helger, liksom då nyinflyttade Östermalms MJK:s pågående bygge. Den första tiden i Stockholm var en tid av utbildning i MJ-kunskap som jag tidigare inte haft tillgång till. Jag bodde ju dessutom i Vasastan samma kvarter som Bosse Ekmarks Hobby-Teknik och med promenadavstånd till US Hobby och det var sannerligen en annan värld än den som låg i mina Märklinkartonger hemma på vinden i Falköping, så mycket fattade jag. 

Flytten till egen lägenhet 1979 och en liten vrå i vårt sovrum inmutade jag och där byggdes småningom en liten hyllbana med enbart likströmsgrejer (Överåsen - Norrgärde Järnväg). Samma år skrev Krister Brandt den allra första artikeln i AoH om Skövdesällskapet och WNJ och hela MJ-Sverige inklusive jag själv tappade hakan. Samma år kom även Per L/Bengt D ut med den svenskaste av motorvagnar: Litt Y6!  Efter den hösten stöptes begreppet modelljärnväg om till järnvägsmodell och inget blev sig riktigt likt längre. 

Märklinprylarna byttes och såldes hos Janne Wallin som på den tiden hade en liten butik alldeles bredvid Thor Hobby på Södermalm. 

Med pengar på fickan och en Liliput K24 samt Liliput P8 i påsen (det skulle byggas B-lok Gu´bevars)  smiddes där och då stora planer för framtiden. 

Av dessa blev dock intet. Varken den storan banan eller B-lok blev byggt.

1981 gick flyttlasset i ett tomt  Kinnarpssläp tillbaka till Falbygden och Högstena, till ett litet nyinköpt hemman beläget mitt ute på landet mitt emellan Falköping och Skövde. Nu skulle jag väl ändå kunna börja bygga min egen bana? WNJ hade nästan fått ikonisk status i mitt sinne och det sättet att bygga på som de gjorde, ville jag också prova.

Tidigt 1982 besökte jag Skövdeklubben för första gången efter att ha blivit personligt inbjuden av Krister Brandt. Jag hade byggt några små dioramor med husmodeller från dåvarande Euromod och som jag “hyrde ut” till stadens leksakshandlare. Dessa små dioramor hade fångat Kobrans intresse och han hade givetvis frågat i affären vem som byggt dem. En dag satt det en lapp fästad på vindrutetorkaren på min bil där det stod: 

Kontakta mig! 

telefon: 149 30

Krister Brandt

Efter den dagen fick mitt hobbyutövandet en helt ny dimension! Även om jag redan 1970 provade att scratchbygga ett litet amerikanskt ställverk efter en ritning som jag hittat i RMC eller MR. Bygget var snett och vint och gjort i balsaträ, men det var i alla fall lärorikt att försöka själv utan en handledare eller färdiggjutna plastbitar. 

Det blev desto mer av den varan i Skövdeklubben och kunskaperna om modellhusbygge var redan då betydande och jag sög girigt i mig ALLT! 

Efter mitt första scratchbygge av hus - ett dressinskjul - så har det blivit något 100-tal kåkar som står, dels i Skövde, dels på den egna hemmabanan VWJ och några beställningsbyggen till privatpersoner, SJ, Försvarsmakten och Räddningsskolan i Skövde. Och efter det första egna scratchbygget insåg jag att jag aldrig kommer att öppna en Faller eller Vollmerkartong igen. Dock måste jag erkänna att jag bara för en månad sedan köpte en plastbyggsats från engelska Ratio som skall bli ett litet ställverk).

Peter Nelander påsken 2015 vid byggträff i Amfastorp.
Foto: G. Tholin

Tankarna på att börja “missionera” i modellbygge då? Tja, det bor ju en liten folkbildare i mig och jag har förstått att det finns ett behov. Min gode vän Peter Nelander och jag hade sneglat avundsjukt på britternas s k “Modellers weekends” och vi  pratade om en svensk motsvarighet för mer än 15 år sedan. 2015 gjorde vi slag i saken och arrangerade tre år i rad modellbyggarhelgen hos Källarkrogen Mönethorp utanför Falköping, där min son då arbetade som kock.

Första modellbyggarhelgen På Mönethorps gård 2015.
Bild: Emil Tholin

Husbyggargänget i Ljungby 2019. Bild: G.Tholin

Plötsligt ger det ena det andra och småningom fick jag frågan om jag inte kunde komma och hålla en kurs i modellbyggeri. Den första frågan kom från Tågcentralen även känd som Minivärlden i Ljungby.
Småningom blev jag även inbjuden till MMM i Stockholm. Ibland är det lättare att flytta på Mohammed än att flytta på berget. Så blev det, jag packade material och verktyg och gav mig iväg. 

Modellbyggarhelg i maj 2019 med några av medlemmarna i MMM.
Foto: G.Tholin

Det har även blivit en del sittningar i samband med mässor och öppna hus och jag tycker att det är fantastiskt roligt att träffa intresserade människor och få ett ansikte på många som hittills bara haft ett namn.

Hobbymässan 2018 i Älvsjö. Bild: Sture Bylén. 

Jag tror dock så här, och det är min fasta övertygelse: alla, oavsett om man heter David Rowe, Rod Stewart eller Gordon Gravett så kan man lära sig något av andra. Att vara ständigt nyfiken på det som man inte kan eller känner till är goda egenskaper och är fundamental för att en utveckling skall ske. Men visst går det snett ibland; man bränner sig på lödkolven eller skär sig på skalpellen men även det är en del av lärprocessen. Visst har även jag hivat pågående chassin eller misslyckade akvareller i soporna. Men det gäller att ta nya tag. "Bak varje hörn finns ett nytt börja om" sjunger Povel i någon av sina visor. Tack och lov för det!

Jag har några favoritcitat som jag brukar leverera ibland och jag tänkte avsluta denna text med ett av Samuel Beckett: 

"Ständigt försökt, ständigt misslyckats. Spelar ingen roll. Försök igen. Misslyckas bättre.”

Man skulle ocks kunna uttrycka det som en annan av mina förebilder, Jan Jörnmark: Det är missnöjet som driver utvecklingen framåt. Att aldrig vara riktigt nöjd. Det är väl därför som man hela tiden sneglar på allt det som man inte gjort eller som man kunde gjort annorlunda och framför allt bättre. Men försök igen. Misslyckas bättre!  

"Det är bara några lister kvar..."

Flygfoto på låg höjd över Ebbetorp och i bakgrunden
anar man Snärtan "stationen i skogen". Från denna vinkel syns
en öppning i trädridån i Ebbetorp vilket gör att man ser vagnar som står på
uppställningsspåret i Rödesund. Åtgärd: mer lövträd i Ebbetorp!
I förgrunden syns en hylla som är tänkt att vara "The end of the line".
Här skall VWJ tågen vända som har slutdestination Hjo.
Idag är hyllan förvaringsplats för diverse föremål (ölflaskor bl a).
Åtgärd: Lägg ut spår och växlar och koppla in dessa till ställverket.
Montera flaskhållare!

Känns uttrycket igen? Alla som har sysslat med husrenovering eller byggt nytt och sagt sig vara sin egen inredningssnickare gör förmodligen det. När allting är klart och man har fått det att fungera så ligger det i något rum en hög med lister som väntar på att monteras. Det brukar sluta med att man övar in ett rörelsemönster som känns helt naturligt och som sitter i ryggmärgen på bara några dagar. Man rundar högen med lister t o m i totalt mörker utan att väcka hela huset eller smälla i stortån. Till slut ser man inte högen längre och man höjer aldrig blicken såpass att man påminns om att den där svanhalslisten fattas i vinkeln mellan vägg och tak. Och visst, huset fungerar ju ändå, listerna har ju ingen bärande eller funktionell uppgift. Tänk er att göra på samma sätt med t ex WC-stolen eller köksavloppet. Inte skiter man väl i det? Eller jo, det gör man ju (Fast jag menar WC-stolen, inte köksavloppet. Jag vet faktiskt inte hur ni tänker?).

Listsyndromet går också att identifiera även på våra modelljärnvägar. Vissa har fler "lister" liggande än andra. En del har inte bara lister som skall monteras utan även golvbjälklag, våtrumsmattor och trappräcken. Således: ytterst få av oss kan säga att vi har en "färdig" modelljärnväg. Dock är det där begreppet intressant eftersom ordet "färdig" innebär för en som är intresserad av att få köra och leka med sina dyrgripar tycker att banan är färdig när allt är inkopplat, lok och vagnar uppför sig som de ska, växlar fungerar och allt kan styras från ställverk eller dator/mobil. En sådan MJ-rallare har förmodligen långt kvar innan det blir några byggnader eller landskap på banan. Och är kanske heller inte intresserad av det. Vackert så! Var och en blir salig på sin fason. Det är ju detta som är så fascinerande med modelljärnvägshobbyn; det finns inga rätt eller fel utan var och en gör, kör och bygger som den vill. "Model Railroading is fun" sa John Allen och det hoppas jag att alla som håller på med det tycker. Varför gör vi det annars?

Maltkvarn (förebilden heter Madkvarn), lite från ovan.
Själva modulen känns hyfsat genomarbetad även om det fattas
en del detaljer än. Det som stör är den synliga kanten runt modulen.
Åtgärd: Mer växtlighet runt kanterna för att göra modulkanten osynlig. 

Detta var en lång omskrivning för att berätta om mina egna tillkortakommanden och om min "listhög". För visst har jag en sådan! Tro inget annat! En av mina favoritkåsörer och stilister, framlidne Torsten Ehrenmark sa om författare som drabbats av kreativ förlamning och skrivkramp och berättar om detta i en bok: " - Det är lika roligt att läsa en sådan bok som att lyssna på någon berätta om sin impotens".

I anslutning till Snärtans station ligger strax efter utfarten
mot Rödesund en banvaktstuga. Denna har kommit till efteråt och
var inte planerad från början. Ett ingrepp fick göras i den
styrénbemängda berggrunden, Efter inplacering så avstannade
arbetet. Åtgärd: markarbeten med träd, gräs och stenar samt detaljer.
Dessutom behöver bakgrunden målas. 

Gammalt och nytt möts. Den vänstra delen är byggd på masonit och
belagd med färgad teddy. Den högra är byggd på KAPA-skiva och markytan
mer genomarbetad med statiskt gräs, gärdesgård, fornlämningar, m.m.
Åtgärd: byt ut masonitskivan och gör på samma sätt som med den
högra landskapsdelen.

Den högra delen på fornlämningsmodulen. Här har det vuxit fram
en liten kåkstad i utkanten av Rödesund. Kåkarna är på plats men mycket
arbete återstår innan miljön är komplett.
Åtgärd: Träd, gräs och stenar, trappor, staket, plank m.m. Bakgrund!

För min del handlar mina "glömda ytor" mer om lättja än om förmågan att "inte kunna". Slutligen blir också dessa glömda ytor en del av modellen; man tittar men ser inte och man accepterar den där decimeterbreda masoniten som ännu inte blivit täckt av vare sig träd, gräs eller stenar.
Ett sätt att komma tillrätta med sånt är att faktiskt göra det jag gör nu: inventera, dokumentera och erkänn! Lyft fram alla otillräckligheter i synlig dagar och kanske kommer de - precis som trollen - att spricka i solen. Förhoppningsvis har de också förvandlats till något mer behagligt och njutbart än lysande rosa Eco-prim.
Som jag nämnde i mitt förra inlägg så blev listan ganska lång men jag tänker inte trötta er med mera för tillfället. Återstår att komma tillbaka och visa vad som faktiskt har hänt sedan jag gjorde denna inventering. Listan ligger ute i verkstaden och jag skall försöka beta av dem en efter en samtidigt som arbetet med nyanläggning fortsätter.

Spår av tvekan i Rödesund

Spårplaner tycker många är intressant läsning. I många inlägg på olika fora så efterfrågas just spårplaner. När jag började planera för VWJ så blev det ett ganska stort antal förslag Under tiden som den ena skissen efter den andra hamnade i stora arkivet, så sparade jag samtidigt en del fragment från de ratade idéerna; något gick att bygga vidare på. Från första början tänkte jag bara ha en enda stor station med rundkörningsmöjlighet och dolda uppställningsspår. Jag insåg då att jag kommer att missa glädjen i att tillsammans med några kompisar stå och skicka tåg fram och tillbaka mellan två eller flera stationer. Således började jag skissa på en anläggning med tre smalspårsstationer varav en skulle vara gemensam för SJ och privatbanan VWJ. För att få till denna behövde jag klura en hel del och dee första trevande förslagen ser ut som på skisserna nedan.

En variant med stationshuset i slutet av bangården.
Riktigt hur jag tänkte med bangården nere i hamnen minns jag inte
 men denna variant förkastades snabbt.
Jag ville ha lokstallen samlade och bara en vändskiva.

Lokstationen samlad men placeringen av lokstallen tog större plats
i verkligheten än på min skiss (ett ganska känt faktum om man
ritar spårplaner på ett ungefär). Jag ville ha distans mellan bangården
och hamnen och det ser det ju ut som på skissen. Men som sagt,
även denna skiss fick revideras ganska kraftigt.
Dessutom: här är det inte mindre än tre korsningar mellan VWJ och SJ.

En helt annan variant. Så kan det bli när man kallar in
hobbykamrater. Här har Ce-Ge Olsson gått loss och skapat en
helt annan spårplan än den jag tänkt.
Det kan ibland vara bra att låta andra får tänka till kring samma tema.
Här ligger alltså personbangårdarna i ena änden och
godsbangårdar/omlastning i den andra. Spännande och lite annorlunda
men denna gick också in i arkivet.

Här är det slutliga förslaget och nu går det att känna igen Rödesund
Så som det ser ut idag. Med skillnaden att det endast blev ett spårkors
mellan VWJ och SJ samt att SJ spåren samlades i mitten. De mörkare
spåren är normalspår (SJ) och de ljusare är smalspår (VWJ)

Alla dessa ratades och reviderades även, gång på gång. Jag ville ha normalspåren samlade utan att smalspår och normalspår skulle behöva korsa varandra flera gånger; att jag skulle behöva bygga ett spårkors och ha treskenspår på några ställen insåg jag tidigt och så blev det i det slutliga förslaget som ses här. Ritningen är utförd av Henning Larsen, Norge och har varit publicerad i MJ-bladet.

VWJ/SJ så som det ser ut idag. Bangården är tajt och välfylld
med spår. Den ger stora möjligheter till växling och att hysa
ett ganska stort antal vagnar. Lokstationen är samlad men hamnade en
bra bit bort från stationen. Den uppmärksamme noterar att
alla stationer ligger i en lätt kurva.
Detta gör att stationerna ser längre ut än vad de  själva verket är. 

Det jag har lärt mig genom åren är att man aldrig har så mycket plats som man tror och väggarna - även om de synes avlägsna vid planeringen - närmar sig fortare än vad man tänkt sig. Långa slanka växlar är snyggt men tar mer utrymme än korta men branta. Jag valde det senare alternativet på VWJ men även på SJ. Jag fick på det sättet längre mötesspår och möjligheter att köra långa tåg. Hinderfri spårlängd på VWJ är c:a 170 cm. På normalspåret är det faktiskt något kortare. Jag vet, det borde vara tvärt om men även detta, som så många andra gånger, är en kompromiss som helt enkelt kom sig av att jag vill ha normalspåret samlat i mitten av bangården för att slippa ha 2-spårs kontaktledningsbryggor på två ställen. Således separerades VWJ:s persontågsspår och godsspåren från varandra och persontågsspår 1 och 2 (närmast stationshuset) blev väääldigt långa för att vara smalspår. Men det är ganska snyggt att rulla in på stationen med ett långt persontåg. På SJ har rälsbussarna börjat rulla mellan Skövde och Rödesund (Karlsborg) men det förekommer också blandade tåg med Hg-lok samt CC2 och C4, en postfinka samt de godsvagnar som skall skickas från Rödesund. det kan bli ganska imponerande tåg även det men då räcker inte bangården till och tåget står en bit utanför infartsväxeln när Tkl ger avgång.

I nästa blogginlägg skall jag ägna mig åt en viss självrannsakan. Nu har jag tjatat färdigt om det som gjorts (i alla fall för tillfället) och nu behöver jag försöka lägga lite fokus på framtiden. Sture Bylén, min ivrige påhejare, blogg- och byggkamrat publicerade ju vid något tillfälle en "skämslista". En sådan tänkte jag ni skulle få ta del av. Det kan ju bli spännande att se vad jag hittar för "dolda fel" på anläggningen. Jag har en känsla av att jag kanske får dela listan i två inlägg...

Ännu en blick i backspegeln

Rälsläggningen på hela VWJ- och SJ-slingan stod klar den 6 maj 2009. All körström, sektionsindelning och växelmanövrering, funktionstestad och funnits fungera oklanderligt via de tre ställverken vid stationerna Ebbetorp, Snärtan och Rödesund. Så här skriver jag i dagboken denna dag 

Hela VWJ samt SJ är idag körklart! Det är således nu som den egentliga guldspiken skall slås i.Treskenspåret i Rödesund var det sista som kopplades in av Siö Juhlin från CSJ. Ballastering av bangården därstädes pågår som bäst. Hamnen i Rödesund är ännu så länge utan vatten och således även båtar. Vestra Wetterns Nya Ångslups AB bidar sin tid och väntar spänt på leverans av beställda flytetyg från Olssons Mek. Verkstads AB i Stockholm. Som tidigare nämnts har stora insatser gjorts vid den lilla mellanstationen Snärtan. Idag är stationen hyfsat komplett med alla byggnader på plats och en del detaljer. Flaggstången är monterad och grusgångarna krattade. Det saknas gardiner i fönstren i stationshuset och stinsens hustru har ännu inte fått dit några pelargonior.

Det finns dock alltid en anledning att ha ett kalas så VWJ-ledningen beslutade redan 2 år tidigare att salutera det faktum att den smalspåriga VWJ var körklar och inbjöd således till festivitet. 
Pampig invigning skedde den 19 maj 2007 med tillhörande guldspiksceremoni med ett fåtal honoratiores på gästlistan. Champagne och trerätters middag inte helt olikt högtidsmåltiderna under salig Oscar II:s dagar. Nu var i alla fall smalspåret  vederbörligen invigt. Ja, se det var ett riktigt kalas det! 

Festmenyn från invigningen av VWJ

Guldspiken slås i med hammaren jag fick av morfar när jag fyllde 4 år.

  Den första stationen som stod "klar" var Ebbetorp. Den ligger bra till för arbete och är lätt nåbar från flera håll. Det är också där jag sitter och "slökör" ibland, när jag känner mig sugen på att Låta tågen gå (för övrigt en underhållande roman med samma titel av den tjeckiske författaren Bohumil Hrabal).

Kalkvagnar inväxlade i tåg på spår 3 i Ebbetorp.

Ebbetorp är en trespårsstation med två mötesspår för persontågen och med ett tredje spår i anslutning till frilastkaj. Detta spår står också i direkt förbindelse med en av de stora godskunderna hos VWJ - Triangelkalk AB (ej att förväxla med Pyramidkalk AB). Därav de vanligt förekommande kalkvagnarna som rullar i godstågen på VWJ även en bra bit in på 1950-talet. Så sent hade de flesta gått över till kalk förpackad i säckar - så icke VWJ som fortsatte med den ålderdomliga hanteringen 25-30 år efter att de flesta kalkbruk ställt om sin distribution packning av kalken.  De flesta R-vagnarna, smalspåriga som normalspåriga rensades på sina luckor - märkta efter år av hårdhänt hantering - och gjordes om till vanliga öppna vagnar.



HSJ 248. En f d kalkvagn.
Avslöjas på grund av vagnsgavelns form.
Foto: via Tobbe Holmberg/Erik Walde.

För den som inte känner till Ebbetorp avslutas detta inlägg med en bild på stationshuset och bangården. Något nytt har tillkommit sedan bilden togs men det mesta är sig likt idag i januari 2020.

Ebbetorp i augusti 2016. Rälsbussen ankommer från Hjo.
Stationshus och uthus är byggda efter förebilder från HSJ.
Kiosken är Pressbyråns första kiosk, byggd efter en ritning
från Hjo kommuns arkiv. Ritningen är daterad 1935.