torsdag 21 juli 2022

Att digitalisera eller inte digitalisera? 


Under alla år har jag styvnackat avvisat alla vänliga kamraters övertalningsförsök till att ta steget från den analoga till den digitala världen. I alla fall så länge vi pratar om modelltåg. Denna beslutsamma och envisa hållning, värdig endast en tjurig västgöte har dock slutligen fått ge vika och jag skall strax förklara varför. 

Men innan jag berättar om min stoiska inställning till den analoga tekniken till förmån för den digitala så kan det vara bra att gå till källan för hur denna min totalt avvisande hållning till den sistnämnda uppstod. Vi får backa tillbaka 26 år! 

1996 presenterade Lasse Lundgren det egenkonstruerade TMWDCC (Tillorps Mekaniska Werkstads DCC-system). Tillsammans med en kamrat hade Lasse tagit fram allt som behövdes för att bygga sig ett eget DCC-system eftersom dessa, för 26 år sedan, var väldigt dyra. På Skövdeklubben fanns varken intresse eller pengar att köpa ett kommersiellt system, typ Lenz. Istället installerades TMWDCC-systemet som användes under flera år. Även jag hade Lasses etsade kretskort och byggbeskrivningar liggande men min aversion för allt som har med halvledare att göra har alltid gjort mig lamslagen och tillintetgjord. Det har suttit i ända sedan de misslyckade försöken att på högstadiets fysiklektioner försöka förklara Ohms lag och kraftfördelningen vid det lutande planet.  

Några år senare, nämligen 2002, åkte jag med Tobbe Holmberg till Danmark dit vi blivit inbjudna för att delta vid DMJUs stora modelljärnvägsutställning i Valbyhallen i Köpenhamn. Med Tobbes bana lastade på släpkärra och med den gamla 745:an som dragkraft skumpade vi iväg till Köpenhamn. Packade upp anläggningen och där stod vi och körde med Holmbergs vältrimmade Magic Train-lok under dagarna tre samtidigt som vi gjorde reklam för Smalspårsfrämjandet och sålde föreningens tidningar. 

Under en kortare paus gjorde jag en rundvandring i Valbyhallen och tittade mig omkring vad som fanns. Jag fastnade då för en dansk anläggning där några stod med röda körkontroller i händerna. Det var alltså ROCOs LokMaus som jag såg för första gången. Jag visste inte riktigt vad det var jag såg men jag förstod att det var något bra och som även påminde om det som Lasse Lundgren tidigare pratade om. Här var det dock presenterat i en snygg förpackning och priset visade sig vara överkomligt. I mitt stilla sinne så fattade jag att detta kunde innebära en drastisk minskning av kabeldragning samt sektionsbrytare eftersom varje lok kunde få en helt egen identitet och därför kunde köras oberoende av varandra på samma spårsträcka! 

Just vid den tidpunkten, hösten 2002, hade jag kommit en bit på väg med spårläggning av det som idag känns som en hyfsat komplett bana och som heter VWJ och det var på vippen att jag slog till och satsade på Roco-systemet. Istället för att slå till (västgötar måste ju grunna som ni kanske vet) så gick jag raskt och berättade för kamrat Holmberg om det fantastiska som jag hade fått se på den danska anläggningen. Således blev det Tobbe som åkte hem med ett nyinköpt digitalsystem och han har varit den digitala tekniken trogen sedan dess. Så med facit i hand: det finns ingen väg tillbaka. Den analoga tekniken är död och begraven i Wilseleda (om någon undrar så ligger den nedgrävd under kolupplaget vid Wilseleda lokstall). 


Men ännu rullar de analoga tågen på VWJ och min övertygelse att banan skulle vara analog för all framtid har plötsligt reviderats totalt (förlåt Hans Richert!).
Och varför denna förändrade hållning till den digitala tekniken? Förklaringen är enkel och svaret stavas TRAFIK (alltså inte ångbåten utan trafik på VWJ efter tidtabell).
Att få tågen att röra sig på ett trovärdigt sätt utan att behöva fundera på var stationsgränserna går, att hålla ordning på alla sektionsbrytare (I Rödesund är det MÅNGA). 

Vid de trafikdagar som passerat vid VWJ och med bemanning av samtliga stationer har vi upptäckt en hel del fel och brister som påverkar trafiken på ett negativt sätt. Förslag uppkom att sektionera om banan och göra flera av spåren “valbara” från de olika stationerna för att på detta sätt kunna köra hela stationssträckan från t ex Ebbetorp till Snärtan. Att koppla om allting skulle dock visa sig vara en ganska arbetsintensiv insats och mycket rotande i “underjorden” och fortfarande med alla de tillkortakommanden som en analog bana ändå har. Det alldeles oavsett hur sofostikerat man gjort sin spårsektionering. 

Så var står jag nu då? Med en nyinköpt z21 så är jag i färd med att tillsammans med mer digitalt rutinerade kamrater försöka koppla ur den analoga och in den digitala tekniken. Redan nu, efter att ha trevat lite försiktigt själv i det befintliga ställverket, upptäcker jag att mitt favoritcitat gäller fortfarande: Ständigt försökt, ständigt misslyckats. Försök igen! Misslyckas bättre. Eller, skam den som ger sig!

Inom en inte alltför avlägsen framtid hoppas jag återkomma och visa VWJ i sin nya digitala skepnad.