Genesis - I begynnelsen

Förutom att Genesis är ett av mina favoritband från den progressiva musikeran på 1970-talet så är det också namnet på 1:a Moseboken i Gamla Testamentet. Rubriken är speglar lite av den tid då jag växte upp i 1970-talets Falköping. Denna korta text blir ett försök till en förklaring varför det blev just tåg som jag fastnade för. Ni som varit med på mina kurser på bl a Mönethorp har hört delar av denna text tidigare, även om den är lite omarbetad sedan dess.
Tag plats, så åker vi.

Falköpings Central. Klassisk funkisstation ritad av Birger Jonsson, 

I begynnelsen var Falköping. Det var där jag föddes utan att veta varför och det var där jag växte upp. Det var där jag lekte mig igenom min barndom spelade fotboll, handboll och badminton under min ungdom. Och det var där jag kysste min första tjej. Jag minns den varma kyssen och hennes kalla näsa mot min. Och, ljudet av tåg som växlas vid Falköpings Central. Det var november, mörkt och kallt och jag var 14 år och jag pryade vid järnvägen.

Under hela min uppväxt har tågen varit ständigt närvarande. Eller i alla fall ljudet och ljuset från dem. Hur många gånger har jag inte vaknat på nätterna i mitt rum av den kraftiga metalliska smällen av godsvagnar som växlas mot varandra alldeles för hårt? Eller av det blålila ljuset på natthimlen från rimfrostsbelagda kontaktledningar som repas av ellokens strömavtagare? Alla som vuxit upp i en stad med en järnväg alldeles inpå knuten vet exakt vad jag talar om.

Under hela min tid i Falköping fram till 1976 då jag som 20-åring lämnade Skaraborg för studier i Kgl Hufvudstaden, var Falköping fortfarande en järnvägsknut av rang och Statens Järnvägar, Posten, Lasarettet och ett antal textilfabriker de största arbetsgivarna. I Falköping har jag sett dem komma på sina cyklar - järnvägsarbetarna - morgon, middag och kväll, på väg till eller ifrån sitt arbete på loken, i godsmagasinen, i växlingen, i ställverkets hemliga hus med de tusentals lamporna där "obehöriga äga ej tillträde", på expeditionerna, i vagnverkstaden eller i lokstallet. ”Det bevingade hjulets folk.”

Som liten ville jag bli en av dem. Och det blev jag.

På sätt och vis…

För min egen del så började järnvägsintresset tidigt. I Falköping var tågen ständigt närvarande (vid två stationer, Centralen och Södra). Lokstallet och stationerna var spännande platser, men också farliga; det var inte alltid vi fick vara där utan blev ivägkörda av de som arbetade. Efter min tid som PRYO vid lokstallet så gick jag fortsättningsvis som barn i huset och morsade bekant på alla lokreparatörer och förrådsgubbar.
Eftersom Falköping ligger vid Västra stambanan och förbinder Sveriges två största städer så har den haft stor betydelse för resandet och den har delvis varit ledande när det gäller teknikutveckling. Den var helt elektrifierad redan 1926, dubbelspårsutbyggnaden klar 1958 och på 1990-talet rullade de första snabbtågen här. Ångloken försvann således tidigt från Falköping.

Dock under snövintern 1965-66 rullades ångloken fram ur lokstallen då många modernare lok stod på verkstad och mina minnen av de stora svarta bjässarna till lokomotiv gjorde djupa intryck i min blott 10-åriga kropp; jag minns fortfarande strålningsvärmen från loket och den lite sötaktiga men stickande doften av stenkol när loket på bangården passerade, bara några meters avstånd från mig där jag stod och klamrade mig fast vid Gunnebostängslet ovanför vägporten på Scheelegatan i Falköping. 

All dessa minnesbilder ger mig nödvändig inspiration och näring för fortsatt kreativitet i verkstaden. Bilderna, ljuden, dofterna skapar tillsammans en kanske inte alltid sann bild men det spelar inte så stor roll; hela mitt modellerande är ju fantasier och fabler även om det går att se att det står något som liknar en Z43 i något som påminner om ett lokstall. Fast 87 gånger mindre. Det är som att ha ramlat ner från ett hål i himlen och hamnat i paradiset. 

Lokstallet i Rödesund. Förebilden stod en gång i Karlsborg. 

Allting börjar i något skrymsle i en av våra mest hemlighetsfulla delar
av vår mänskliga kropp: hjärnan.
Alldeles oavsett vad vi vill göra så börjar vi leta efter trådar i form av minnen:
skriva - romaner eller poesi eller bara en dagboksanteckning några dagar för sent, måla,
spela en blues. Allt finns där och går att plocka fram.
Skapandet i sig kan också vara en framkallare för minnet: sådant som man trodde
var bortglömt sedan länge tonar plötsligt fram ur de dunkla skuggorna på grund en händelse,
en doft, en bild.

Modellbyggandet för mig fungerar väldigt mycket så. Skapandet av modellerna och miljöerna gör jag utifrån mitt minne, även fast jag använder mig av ritningar för varje enskilt objekt. Men kompositionen av de olika byggnaderna gör jag utifrån minnesbilder. Men våra minnen är ibland bedrägliga: just det där som vi minns så starkt kan vara något som vi aldrig själva upplevt utan bara sett fotografier av eller hört berättelser om. Men plötsligt så är bilden eller berättelsen en del av vår egen fysiska upplevelse och vi berättar det som vi tror oss upplevt med en naturlig självklarhet. Vi skapar det sättet vår egen ”sanning”. Vilket för den skull inte behöver betyda att det är sant. Men det spelar egentligen ingen roll.

Mycket av det jag modellerar är borta och okänt för många i det uppväxande släktet och ibland (när jag drabbas smått av hybris) så kan jag tänka att mitt byggande och berättande i skala 1:87 har lite av folkbildarambition över sig. Känslan av att förmedla något som sedan länge är försvunnet ger mig tillräcklig drivkraft ibland. Järnvägsmuseiföreningarna och föreningar som arbetar med att bevara/återskapa något från en gången tid drivs av samma krafter och ideal som jag. även om vårt sätt att uttrycka oss ser annorlunda ut.

Modellen av AB Svenska Ords skrivarstuga i Vita Bergsparken i Stockholm.
Min hyllning till Hasse och Tage.  

Skorstenen till nämnda stuga är ett modellbygge i sig. 

Modellbyggeri kräver: kaffe, en radio med fungerande P1, rejäl belysning, pincetter av hög kvalitet, bra sittfläsk, noggrannhet och precision och en ängels tålamod. Då kan resultatet bli häpnadsväckande. Annars blir det som britterna säger: ”Good enough” eller bra nog. Och det brukar räcka.