"Det är bara några lister kvar..."

Flygfoto på låg höjd över Ebbetorp och i bakgrunden
anar man Snärtan "stationen i skogen". Från denna vinkel syns
en öppning i trädridån i Ebbetorp vilket gör att man ser vagnar som står på
uppställningsspåret i Rödesund. Åtgärd: mer lövträd i Ebbetorp!
I förgrunden syns en hylla som är tänkt att vara "The end of the line".
Här skall VWJ tågen vända som har slutdestination Hjo.
Idag är hyllan förvaringsplats för diverse föremål (ölflaskor bl a).
Åtgärd: Lägg ut spår och växlar och koppla in dessa till ställverket.
Montera flaskhållare!

Känns uttrycket igen? Alla som har sysslat med husrenovering eller byggt nytt och sagt sig vara sin egen inredningssnickare gör förmodligen det. När allting är klart och man har fått det att fungera så ligger det i något rum en hög med lister som väntar på att monteras. Det brukar sluta med att man övar in ett rörelsemönster som känns helt naturligt och som sitter i ryggmärgen på bara några dagar. Man rundar högen med lister t o m i totalt mörker utan att väcka hela huset eller smälla i stortån. Till slut ser man inte högen längre och man höjer aldrig blicken såpass att man påminns om att den där svanhalslisten fattas i vinkeln mellan vägg och tak. Och visst, huset fungerar ju ändå, listerna har ju ingen bärande eller funktionell uppgift. Tänk er att göra på samma sätt med t ex WC-stolen eller köksavloppet. Inte skiter man väl i det? Eller jo, det gör man ju (Fast jag menar WC-stolen, inte köksavloppet. Jag vet faktiskt inte hur ni tänker?).

Listsyndromet går också att identifiera även på våra modelljärnvägar. Vissa har fler "lister" liggande än andra. En del har inte bara lister som skall monteras utan även golvbjälklag, våtrumsmattor och trappräcken. Således: ytterst få av oss kan säga att vi har en "färdig" modelljärnväg. Dock är det där begreppet intressant eftersom ordet "färdig" innebär för en som är intresserad av att få köra och leka med sina dyrgripar tycker att banan är färdig när allt är inkopplat, lok och vagnar uppför sig som de ska, växlar fungerar och allt kan styras från ställverk eller dator/mobil. En sådan MJ-rallare har förmodligen långt kvar innan det blir några byggnader eller landskap på banan. Och är kanske heller inte intresserad av det. Vackert så! Var och en blir salig på sin fason. Det är ju detta som är så fascinerande med modelljärnvägshobbyn; det finns inga rätt eller fel utan var och en gör, kör och bygger som den vill. "Model Railroading is fun" sa John Allen och det hoppas jag att alla som håller på med det tycker. Varför gör vi det annars?

Maltkvarn (förebilden heter Madkvarn), lite från ovan.
Själva modulen känns hyfsat genomarbetad även om det fattas
en del detaljer än. Det som stör är den synliga kanten runt modulen.
Åtgärd: Mer växtlighet runt kanterna för att göra modulkanten osynlig. 

Detta var en lång omskrivning för att berätta om mina egna tillkortakommanden och om min "listhög". För visst har jag en sådan! Tro inget annat! En av mina favoritkåsörer och stilister, framlidne Torsten Ehrenmark sa om författare som drabbats av kreativ förlamning och skrivkramp och berättar om detta i en bok: " - Det är lika roligt att läsa en sådan bok som att lyssna på någon berätta om sin impotens".

I anslutning till Snärtans station ligger strax efter utfarten
mot Rödesund en banvaktstuga. Denna har kommit till efteråt och
var inte planerad från början. Ett ingrepp fick göras i den
styrénbemängda berggrunden, Efter inplacering så avstannade
arbetet. Åtgärd: markarbeten med träd, gräs och stenar samt detaljer.
Dessutom behöver bakgrunden målas. 

Gammalt och nytt möts. Den vänstra delen är byggd på masonit och
belagd med färgad teddy. Den högra är byggd på KAPA-skiva och markytan
mer genomarbetad med statiskt gräs, gärdesgård, fornlämningar, m.m.
Åtgärd: byt ut masonitskivan och gör på samma sätt som med den
högra landskapsdelen.

Den högra delen på fornlämningsmodulen. Här har det vuxit fram
en liten kåkstad i utkanten av Rödesund. Kåkarna är på plats men mycket
arbete återstår innan miljön är komplett.
Åtgärd: Träd, gräs och stenar, trappor, staket, plank m.m. Bakgrund!

För min del handlar mina "glömda ytor" mer om lättja än om förmågan att "inte kunna". Slutligen blir också dessa glömda ytor en del av modellen; man tittar men ser inte och man accepterar den där decimeterbreda masoniten som ännu inte blivit täckt av vare sig träd, gräs eller stenar.
Ett sätt att komma tillrätta med sånt är att faktiskt göra det jag gör nu: inventera, dokumentera och erkänn! Lyft fram alla otillräckligheter i synlig dagar och kanske kommer de - precis som trollen - att spricka i solen. Förhoppningsvis har de också förvandlats till något mer behagligt och njutbart än lysande rosa Eco-prim.
Som jag nämnde i mitt förra inlägg så blev listan ganska lång men jag tänker inte trötta er med mera för tillfället. Återstår att komma tillbaka och visa vad som faktiskt har hänt sedan jag gjorde denna inventering. Listan ligger ute i verkstaden och jag skall försöka beta av dem en efter en samtidigt som arbetet med nyanläggning fortsätter.

Spår av tvekan i Rödesund

Spårplaner tycker många är intressant läsning. I många inlägg på olika fora så efterfrågas just spårplaner. När jag började planera för VWJ så blev det ett ganska stort antal förslag Under tiden som den ena skissen efter den andra hamnade i stora arkivet, så sparade jag samtidigt en del fragment från de ratade idéerna; något gick att bygga vidare på. Från första början tänkte jag bara ha en enda stor station med rundkörningsmöjlighet och dolda uppställningsspår. Jag insåg då att jag kommer att missa glädjen i att tillsammans med några kompisar stå och skicka tåg fram och tillbaka mellan två eller flera stationer. Således började jag skissa på en anläggning med tre smalspårsstationer varav en skulle vara gemensam för SJ och privatbanan VWJ. För att få till denna behövde jag klura en hel del och dee första trevande förslagen ser ut som på skisserna nedan.

En variant med stationshuset i slutet av bangården.
Riktigt hur jag tänkte med bangården nere i hamnen minns jag inte
 men denna variant förkastades snabbt.
Jag ville ha lokstallen samlade och bara en vändskiva.

Lokstationen samlad men placeringen av lokstallen tog större plats
i verkligheten än på min skiss (ett ganska känt faktum om man
ritar spårplaner på ett ungefär). Jag ville ha distans mellan bangården
och hamnen och det ser det ju ut som på skissen. Men som sagt,
även denna skiss fick revideras ganska kraftigt.
Dessutom: här är det inte mindre än tre korsningar mellan VWJ och SJ.

En helt annan variant. Så kan det bli när man kallar in
hobbykamrater. Här har Ce-Ge Olsson gått loss och skapat en
helt annan spårplan än den jag tänkt.
Det kan ibland vara bra att låta andra får tänka till kring samma tema.
Här ligger alltså personbangårdarna i ena änden och
godsbangårdar/omlastning i den andra. Spännande och lite annorlunda
men denna gick också in i arkivet.

Här är det slutliga förslaget och nu går det att känna igen Rödesund
Så som det ser ut idag. Med skillnaden att det endast blev ett spårkors
mellan VWJ och SJ samt att SJ spåren samlades i mitten. De mörkare
spåren är normalspår (SJ) och de ljusare är smalspår (VWJ)

Alla dessa ratades och reviderades även, gång på gång. Jag ville ha normalspåren samlade utan att smalspår och normalspår skulle behöva korsa varandra flera gånger; att jag skulle behöva bygga ett spårkors och ha treskenspår på några ställen insåg jag tidigt och så blev det i det slutliga förslaget som ses här. Ritningen är utförd av Henning Larsen, Norge och har varit publicerad i MJ-bladet.

VWJ/SJ så som det ser ut idag. Bangården är tajt och välfylld
med spår. Den ger stora möjligheter till växling och att hysa
ett ganska stort antal vagnar. Lokstationen är samlad men hamnade en
bra bit bort från stationen. Den uppmärksamme noterar att
alla stationer ligger i en lätt kurva.
Detta gör att stationerna ser längre ut än vad de  själva verket är. 

Det jag har lärt mig genom åren är att man aldrig har så mycket plats som man tror och väggarna - även om de synes avlägsna vid planeringen - närmar sig fortare än vad man tänkt sig. Långa slanka växlar är snyggt men tar mer utrymme än korta men branta. Jag valde det senare alternativet på VWJ men även på SJ. Jag fick på det sättet längre mötesspår och möjligheter att köra långa tåg. Hinderfri spårlängd på VWJ är c:a 170 cm. På normalspåret är det faktiskt något kortare. Jag vet, det borde vara tvärt om men även detta, som så många andra gånger, är en kompromiss som helt enkelt kom sig av att jag vill ha normalspåret samlat i mitten av bangården för att slippa ha 2-spårs kontaktledningsbryggor på två ställen. Således separerades VWJ:s persontågsspår och godsspåren från varandra och persontågsspår 1 och 2 (närmast stationshuset) blev väääldigt långa för att vara smalspår. Men det är ganska snyggt att rulla in på stationen med ett långt persontåg. På SJ har rälsbussarna börjat rulla mellan Skövde och Rödesund (Karlsborg) men det förekommer också blandade tåg med Hg-lok samt CC2 och C4, en postfinka samt de godsvagnar som skall skickas från Rödesund. det kan bli ganska imponerande tåg även det men då räcker inte bangården till och tåget står en bit utanför infartsväxeln när Tkl ger avgång.

I nästa blogginlägg skall jag ägna mig åt en viss självrannsakan. Nu har jag tjatat färdigt om det som gjorts (i alla fall för tillfället) och nu behöver jag försöka lägga lite fokus på framtiden. Sture Bylén, min ivrige påhejare, blogg- och byggkamrat publicerade ju vid något tillfälle en "skämslista". En sådan tänkte jag ni skulle få ta del av. Det kan ju bli spännande att se vad jag hittar för "dolda fel" på anläggningen. Jag har en känsla av att jag kanske får dela listan i två inlägg...

Ännu en blick i backspegeln

Rälsläggningen på hela VWJ- och SJ-slingan stod klar den 6 maj 2009. All körström, sektionsindelning och växelmanövrering, funktionstestad och funnits fungera oklanderligt via de tre ställverken vid stationerna Ebbetorp, Snärtan och Rödesund. Så här skriver jag i dagboken denna dag 

Hela VWJ samt SJ är idag körklart! Det är således nu som den egentliga guldspiken skall slås i.Treskenspåret i Rödesund var det sista som kopplades in av Siö Juhlin från CSJ. Ballastering av bangården därstädes pågår som bäst. Hamnen i Rödesund är ännu så länge utan vatten och således även båtar. Vestra Wetterns Nya Ångslups AB bidar sin tid och väntar spänt på leverans av beställda flytetyg från Olssons Mek. Verkstads AB i Stockholm. Som tidigare nämnts har stora insatser gjorts vid den lilla mellanstationen Snärtan. Idag är stationen hyfsat komplett med alla byggnader på plats och en del detaljer. Flaggstången är monterad och grusgångarna krattade. Det saknas gardiner i fönstren i stationshuset och stinsens hustru har ännu inte fått dit några pelargonior.

Det finns dock alltid en anledning att ha ett kalas så VWJ-ledningen beslutade redan 2 år tidigare att salutera det faktum att den smalspåriga VWJ var körklar och inbjöd således till festivitet. 
Pampig invigning skedde den 19 maj 2007 med tillhörande guldspiksceremoni med ett fåtal honoratiores på gästlistan. Champagne och trerätters middag inte helt olikt högtidsmåltiderna under salig Oscar II:s dagar. Nu var i alla fall smalspåret  vederbörligen invigt. Ja, se det var ett riktigt kalas det! 

Festmenyn från invigningen av VWJ

Guldspiken slås i med hammaren jag fick av morfar när jag fyllde 4 år.

  Den första stationen som stod "klar" var Ebbetorp. Den ligger bra till för arbete och är lätt nåbar från flera håll. Det är också där jag sitter och "slökör" ibland, när jag känner mig sugen på att Låta tågen gå (för övrigt en underhållande roman med samma titel av den tjeckiske författaren Bohumil Hrabal).

Kalkvagnar inväxlade i tåg på spår 3 i Ebbetorp.

Ebbetorp är en trespårsstation med två mötesspår för persontågen och med ett tredje spår i anslutning till frilastkaj. Detta spår står också i direkt förbindelse med en av de stora godskunderna hos VWJ - Triangelkalk AB (ej att förväxla med Pyramidkalk AB). Därav de vanligt förekommande kalkvagnarna som rullar i godstågen på VWJ även en bra bit in på 1950-talet. Så sent hade de flesta gått över till kalk förpackad i säckar - så icke VWJ som fortsatte med den ålderdomliga hanteringen 25-30 år efter att de flesta kalkbruk ställt om sin distribution packning av kalken.  De flesta R-vagnarna, smalspåriga som normalspåriga rensades på sina luckor - märkta efter år av hårdhänt hantering - och gjordes om till vanliga öppna vagnar.



HSJ 248. En f d kalkvagn.
Avslöjas på grund av vagnsgavelns form.
Foto: via Tobbe Holmberg/Erik Walde.

För den som inte känner till Ebbetorp avslutas detta inlägg med en bild på stationshuset och bangården. Något nytt har tillkommit sedan bilden togs men det mesta är sig likt idag i januari 2020.

Ebbetorp i augusti 2016. Rälsbussen ankommer från Hjo.
Stationshus och uthus är byggda efter förebilder från HSJ.
Kiosken är Pressbyråns första kiosk, byggd efter en ritning
från Hjo kommuns arkiv. Ritningen är daterad 1935.

Framåt - men först tittar vi bakåt

Reflektion och eftertanke är alltid bra. Vad har jag faktiskt gjort sedan starten? Ibland är vi lite orättvisa mot oss själva och vill bara tala om det som inte är gjort. Det vet ju dessbättre inte en besökare och därför behöver man heller aldrig berätta om allt som inte har hunnits med innan besöket. I synnerhet som kanske personen är på besök för första gången. Berätta om det som syns istället.
Dagens blogginlägg handlar således om resan från 1996 t o m idag och vad som faktiskt gjorts på VWJ-banan.
Tyvärr har jag mycket få bilder digitaliserade från de allra första åren men jag skall försöka scanna en del och ber att få återkomma med dessa. De första bilderna jag hittar som visar Rödesund är från 2006. Arbetet pågår med inkoppling av spårsektionerna och anslutning av dessa till det centrala ställverket varifrån både VWJ- och SJ-spåren styrs.

Curt Juhlin den 14 maj 2006 testar infartsväxeln till 

Rödesunds bangård. Curt var en trogen medarbetare 

vid byggandet av VWJ och utan honom hade 

inkopplingen av elsystemet vid banan blivit

krångligare och framför allt tråkigare. 

Curt gick tyvärr bort julen 2012. Han är mycket saknad.

Även om jag inte kan visa bilder från de första stapplande åren så var jag ganska flitig med att i text dokumentera vad jag höll på med. Så här låter en anteckning från den 30 juni 2000: 

"I Rödesund pågår rälsläggning efter att revideringar av den ursprungliga spårplanen har gjorts. Detta har inneburit att endast ett spårkors mellan normal- och smalspår behövs. Spårens längd har därigenom förlängts avsevärt och bangården kommer troligtvis att bli mer ”lättväxlad” med det nya utseendet. Ungefär halva bangården har lagts klar och fästs provisoriskt; detta för att göra det möjligt att märka ut rälsens läge och borra genomföringar för växelomläggarna samt limma korkbanvall i exakt rätt läge. Över normalspårsbangården, som nu är sammanhängande, skall det monteras kontaktledningsbryggor av Entecs fabrikat ( det totala spannet på bryggorna blir 24 cm). I den ursprungliga spårplanen var person- och godsbangården separerade från varandra vilket skulle inneburit dubbla uppsättningar bryggor och därmed dubbelt så höga kostnader."

Vad lär vi oss av denna snabba koll i backspegeln? Efter de första 4 årens arbete så är halva bangården i Rödesund färdig. Jag resonerar om kontaktledningsbryggor och om kostnader för dessa. Kontaktledningsbryggorna har kommit upp under 2019 - således 19 år efter att det nämndes i text första gången! Jag hittade dock räkningen från Entec och den var daterad till 2002 så beställningen gjordes ganska snart efter det att bangården var inkopplad, testad och körklar. Men som sagt, det tog många år innan stolpar och bryggor kom på plats. Och tur var nog det, med tanke på att allt arbete som gjorts på och omkring bangården; många tröjor hade rivits sönder under åren av de vassa stolpkronorna. År 2000 visste jag nog inte bättre men nu inser jag att kontaktledningsbryggorna kommer att permanentas bland det sista jag gör.

Arbete pågår med ställverket i Rödesund i juli 2006.

Sista bilden för idag är från januari 2009 och visar att en del planering sker runt spåren. Det halvfärdiga godsmagasinet med förebild från Hjo ställdes undan då jag tyckte att det var groteskt stort. Jag lyfte bort det och ställde det i ett skåp där det fick stå något år. En dag fick jag amerikafrämmande. Bosse Hammarling, känd amerikarallare sedan elektricitetens barndom fick syn på kåken och lyfte resolut tillbaka den till den plats där den stod ett år tidigare. Bosse sa: "- Den här kåken passar ju jättebra här. Det blir en fin scenic divider (landskapsdelare säger vi kanske)." Bosse hade förstås rätt och magasinet pryder sin plats i hamnen och fyller sin funktion som kuliss mellan hamn- och stationsområdet. Sådant här går tyvärr inte att planera och vad rätt man tänkt, det blir så fel. Fast i det här fallet var det rätt från början. Det krävdes bara att någon annan skulle tala om det för mig. 

Nytt år, ny blogg, nya möjligheter

Jag har länge funderat på om jag inte skulle starta en blogg och som den västgöte jag är så har jag grunnat länge och noga, kanske lite väl länge. Men, men, här kommer den i alla fall: bloggen om Vestra Wetterns Järnväg.
Jag har under en följd av år skrivit dagboksanteckningar kring det som händer och har hänt på VWJ men dessa har blivit mer och mer sällan på grund av uppdateringar på andra MJ-forum, Facebook och artikelskrivande i "gammelmedia". Med bloggen skall jag försöka renodla och koncentrera mina uppdateringar hit. Uppdateringarna skall jag länka till de forum där jag för tillfället ritar och berättar om det som pågår på VWJ.
Dock kommer denna blogg att innehålla allt det som rör MJ-hobbyn i såväl stort som smått - vår hobby har ju både bredd och djup och det finns mängder av sidospår att växla in på. Ibland leder dem rakt ut i landskapet till någon halv förfallen stuga eller uthus med spännande takvinklar. Jag skall försöka få med sådant här också för att på detta sätt inspirera såväl mig själv som, förhoppningsvis en del andra

Ebbetorp sommaren 1956

Det finns ytterligare en anledning till att jag startar den här bloggen och det är av delvis samma anledning som byggarbroder Sture Bylén en gång började publicera sig på olika forum. Bloggen blir ett sätt att för mig jobba mot ett förutbestämt mål. I det här sammanhanget och vid min ålder är det kanske dumt att prata om deadlines men i augusti 2021 är det definitivt, inte bara en, utan två sådana. 1996 startade jag bygget av det som från starten redan kallades Vestra Wetterns Järnväg. Jag drog igång i stor stil och byggtakten var i början hög och mycket intensiv. 2021 är det således 25 år sedan jag började skruva ihop ramverket. Bygget pågår alltjämt och fokus ligger nu på den sista (eller första), men definitivt den största stationen på linjen - Rödesund. Här återstår en hel del arbete men målet är att ändå presentera en hyfsat färdig stations- och stadsmiljö som hänger ihop med en i övrigt ganska färdig bana. De övriga stationerna Ebbetorp och Snärtan har en ganska hyfsad detaljeringsgrad och här kommer jag bara att ägna mig åt löpande underhåll och kanske plantera en eller annan figur. 

I augusti 2021 blir jag också ålderspensionär - även det en sorts "end of the line" men som jag förstått av mina redan pensionerade kamrater, en befrielse. Förhoppningsvis är då VWJ "färdig" och tågen kan rulla igång på riktigt. Det kan bli riktigt kul. Jag hoppas ni kliver ombord och hänger med fram tills dess.