Årsrapport från VWJ 2023

Senast jag uppdaterade bloggen var i januari -23. Tiden går och året börjar lida mot sitt slut. Min frånvaro i bloggosfären beror ingalunda på att det har varit stillestånd vid VWJ. Skrivlusten har tagit sig andra uttryck och det mesta som jag författat har hamnat i MJ-magasinet. Dock skall jag detta årets sista månad försöka göra en summering över hur hobbyåret har varit och i synnerhet vad som har hänt på VWJ. 

En stor del av hobbypysslandet har under året handlat om att anpassa loken till den digitala tekniken: att helt enkelt skruva isär och försöka pressa in den digitala utrustningen i form av dekoder och högtalare. Olof Wickströms förslag att även montera in en kondensator i loken har jag övervägt och det kommer jag att behöva genomföra. I synnerhet i de små smalspåriga lokomotorerna. Storleken är just problemet, eller rättare sagt bristande storlek. Jag sneglar i vissa stunder avundsjukt på mina kamrater som bygger i skala 0. I skrivande stund har just en normalspårig K4 fått ett kondensatorpaket från Zimo och maken till gångegenskaper har aldrig skådats tidigare. 

En tidig byggsats från 1980-talet byggd
av Tobbe Holmberg. 
Loket har fått ett nytt liv med digital utrustning.
Här syns K4 nr 1117 vid koltagning i Rödesund

Under året har arbetsinsatser även gjorts på banan. Fingerfärdiga och felfinnande kamrater har bebott ytorna mer under min anläggning än ovan densamma. Några irriterande kortslutningar i Ebbetorp har åtgärdats och vändslingeautomatiken på SJ-slingans underspår har åtgärdats. 

Infartssignal till Rödesund på SJ har monterats. Återstår att bygga två semaforer till Ebbetorp resp. Rödesund att monteras på VWJ. T-semaforen i Snärtan står på plats men är än så länge inte fungerande. Ett antal servon med programmeringsbox inköptes i samband med besöket hos Peco i april. Dessa ska driva semaforerna. Förmodligen kommer jag att behöva några till. 

Visst kan man ha kul även under anläggningen!
Felsökning pågår i Ebbetorp.
Fr v Tobbarna Onegård och Holmberg.
Lyckligast av dem alla är Tobias Ljung. 

Vid ett tillfälle har även trafikspelet prövats. Än så länge är det bara på försöksstadiet men det verkar fungera i den utformning det har nu. Skapandet av trafikspelet var det som gjorde att banan digitaliserades. Om trafiken kommer ytterligare blogguppdateringar att handla om. Kanske blir det också en artikel i ett kommande nummer av MJ-magasinet? 

Trafikspel är kul men kräver personal.
Inkallade till tjänstgöring på VWJ denna gång var:
Fr v: Tomas Jansson, Peter Nelander, Tobias Ljung
och Tobbe Holmberg

Trafikchefen själv vid Hjo station. Längst bort i bild
ses Tobias Ljung och Tobbe Holmberg

När det gäller byggnader på banan så har det inte hänt mycket. Å andra sidan är min bana ganska välförsedd med byggnader - i nuläget finns det över 60 stycken. En byggnad som dock saknats länge men som i år byggts klar är omlastningsskjulet i Rödesund. Det har varit eftersatt länge och magasinspersonal och omlastare har ständigt klagat på att behöva slita under bar himmel i otjänlig väderlek. 

Konsumbutiken i Rödesund har inte fått sin definitiva placering ännu eftersom den alltjämt saknar grundmur och skorsten. I övrigt är den klar för utplacering i kvarteret Spillkråkan. 

Ett något tafatt försök att måla bakgrund gjordes i början av hösten men avstannade av olika anledningar. Bland annat beroende på bristande inspiration och ett tveksamt motiv- samt färgval. Nya tag under våren men då med en del övning på papper innan det blir skarpt läge. 

VWJ har fått ett tillskott av två nya godsvagnar och en tvåaxlig personvagn. Godsvagnarna är dels en kylvagn byggd från en plåt från HNJ-Verkstad och dels en litt Iarp treaxlig öppen vagn. Personvagnen är märkt VGJ och har deras littera C nr 1035 som förebild. 

Detta är några men ändock de viktigaste axplocken av det som har hänt vid VWJ under 2023. Året har präglats av förhållandevis låg aktivitet - ibland blir även jag lite mätt på hobbyn. Jag har dock stor tillförsikt framöver och tror att 2024 blir ett aktivt bygg- och trafikår på VWJ. Som varande pensionär har jag ju all tid i världen att ägna åt denna fantastiskt roliga hobby! 

 Med dessa slutord vill jag önska er alla läsare av bloggen en God Jul och ett Gott Nytt År!

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR.

Gott Nytt År! VWJ nu digitaliserat!

Den 15 november gjordes den sista inkopplingen av det digitala Z21-systemet vid VWJ/SJ. Nästan! Återstår gör en inkoppling av en vändslingeautomatik på SJ i underspår. SJ-slingan är dock inte den mest frekventerade utan den mesta trafiken sker på smalspåriga VWJ. Och där fungerar alla spår nu!

Den största insatsen, vilket innebar klippande av kablar, omkopplingar i paneler och dragning av matarkabel i underspår gjordes helgen den 22-24 juli. I strålande sol sitter tre gubbar med pannorna i djupa veck och grubblar över inkopplingen av bl a spårkorset mellan VWJ och SJ. Dessa två spårvidder har varit isolerade från varandra men skall nu alltså matas från samma centralenhet. Spårkorset får fortsättningsvis behålla sin tvåpoliga brytare så precis som tidigare måste det väljas vilket spår som skall trafikeras genom korset. Denna omkoppling vållade Siö Holmberg en hel del huvudbry men med envishet, tålamod, ett välfungerande testinstrument och en signalpryo under banan som refererade till kabelanslutningar och gjorde nödvändiga omkopplingar där, så fungerade det till slut. 

Siö Tobbe Holmberg ägnar sig åt avancerat koppleri.
VWJ-ledningen var enbart tacksam för detta. 

Peter Nelander ägnade sig åt avancerade
litteraturstudier. Det verkar dock inte vara
digitala kopplingsscheman som
fångat Peters intresse. 

När detta väl var klart så var det “bara” resten kvar. Det innebar att dra en svart och en röd 1,5m2 kabel runt hela anläggningen och koppla ur samtliga analoga transformatorer och körkontroller och ansluta matningen till banan till den grova matarledningen.

Samtliga sektioner med sektionsbrytare behölls liksom alla analoga växelmotorer (Tortoise) med sina strömställare. Att bygga om även dessa lockade inte, särskilt inte som ställverken fortfarande fungerar. Tid och kraft har fortsättningsvis, efter det att banan digitaliserats, lagts på att montera dekodrar i de lok som rullar på VWJ. Det handlar om tre lokomotorer, litt Z4p, ett diesellok litt Tp och en rälsbuss YBo5p. Samtliga fordon har ljuddekodrar av märket ZIMO, levererade av Skultorps Vagn & LokVerkstad (SV&LV). Stort tack för hjälpen Mika med väg- och handledning och hjälp till självhjälp. 

Ställverket i Rödesund. Till höger kommer den
röda och svarta huvudledningen från Z21:an.
På denna bild har signalpryon städat upp
bland kablarna och nu ser det riktigt prydligt ut igen

Med banan digital så eliminerades plötsligt de uppkomna problemen som vi såg då vi körde banan analogt och som jag diskuterade i det förra blogginlägget. Med möjlighet att köra alla tåg överallt och hur som helst så krävs också plötsligt ett annat säkerhetstänkande. Det blir viktigt att veta om man har tillstånd att t ex växla utanför stationsgränsen. När skall tåget avgå? Mottagande station måste ha lämnat klart innan tåget får skickas. Tåg in och tåg ut blir, precis som vid verklighetens TAM-banor en realitet även på modelljärnvägen. 

Kanske dags att plocka fram min gamla Säo igen? Och hur var det nu med ändrat möte? Vilka blanketter skulle man använda då? S8? S9?

Nåväl, det får ge sig men att det digitala skulle öppna ny trafikmöjligheter men även utmaningar och klurigheter förstod jag och det var ju också det som var själva upprinnelsen till denna ombyggnad. 

Som jag sa inledningsvis så gjordes den sista (nåja) inkopplingen i november. Det var en av de kvarvarande omkopplingarna från helgen i juli. Det var hamnspåret i Rödesund som också var lite småknepigt att få ordning på. Siö Holmberg återvände med verktygsväskan till VWJ den 15 november och med sedvanlig envishet, en Oppigårds Triple IPA och en Frogjuicer så blev det ordning även på denna sektion. 

Tobbe Holmberg gör en sista (?) insats för att
slutligen göra VWJ-spåren digitalt anslutna.

Så nu rullar tågen även till Rödesunds hamn, en nog så viktig transportväg som återigen öppnats för trafik. 

Efter avslutat arbete vid VWJ fortsatte de båda signalarna till Tivedsskogarna och Peter Nelander för att fortsätta arbetet med inkopplingen av Peters anläggning. Ett arbete som påbörjades hösten 2021 men som då bara kom halvvägs. Detta är dock en annan historia men några bilder kan jag bjuda på från de arbetspassen.

Tja, så här ser det ut.
En under och en på ovansidan.
Och tät kommunikation.
Och, testing, testing

Signalpryo för dagen.
Rookie Onegård och första besöket
hos Peter Nelander

Efter avslutat jobb och provkörning.
Nöjda gubbar med pilsner och lite bus. 

Att digitalisera eller inte digitalisera? 

Under alla år har jag styvnackat avvisat alla vänliga kamraters övertalningsförsök till att ta steget från den analoga till den digitala världen. I alla fall så länge vi pratar om modelltåg. Denna beslutsamma och envisa hållning, värdig endast en tjurig västgöte har dock slutligen fått ge vika och jag skall strax förklara varför. 

Men innan jag berättar om min stoiska inställning till den analoga tekniken till förmån för den digitala så kan det vara bra att gå till källan för hur denna min totalt avvisande hållning till den sistnämnda uppstod. Vi får backa tillbaka 26 år! 

1996 presenterade Lasse Lundgren det egenkonstruerade TMWDCC (Tillorps Mekaniska Werkstads DCC-system). Tillsammans med en kamrat hade Lasse tagit fram allt som behövdes för att bygga sig ett eget DCC-system eftersom dessa, för 26 år sedan, var väldigt dyra. På Skövdeklubben fanns varken intresse eller pengar att köpa ett kommersiellt system, typ Lenz. Istället installerades TMWDCC-systemet som användes under flera år. Även jag hade Lasses etsade kretskort och byggbeskrivningar liggande men min aversion för allt som har med halvledare att göra har alltid gjort mig lamslagen och tillintetgjord. Det har suttit i ända sedan de misslyckade försöken att på högstadiets fysiklektioner försöka förklara Ohms lag och kraftfördelningen vid det lutande planet.  

Några år senare, nämligen 2002, åkte jag med Tobbe Holmberg till Danmark dit vi blivit inbjudna för att delta vid DMJUs stora modelljärnvägsutställning i Valbyhallen i Köpenhamn. Med Tobbes bana lastade på släpkärra och med den gamla 745:an som dragkraft skumpade vi iväg till Köpenhamn. Packade upp anläggningen och där stod vi och körde med Holmbergs vältrimmade Magic Train-lok under dagarna tre samtidigt som vi gjorde reklam för Smalspårsfrämjandet och sålde föreningens tidningar. 

Under en kortare paus gjorde jag en rundvandring i Valbyhallen och tittade mig omkring vad som fanns. Jag fastnade då för en dansk anläggning där några stod med röda körkontroller i händerna. Det var alltså ROCOs LokMaus som jag såg för första gången. Jag visste inte riktigt vad det var jag såg men jag förstod att det var något bra och som även påminde om det som Lasse Lundgren tidigare pratade om. Här var det dock presenterat i en snygg förpackning och priset visade sig vara överkomligt. I mitt stilla sinne så fattade jag att detta kunde innebära en drastisk minskning av kabeldragning samt sektionsbrytare eftersom varje lok kunde få en helt egen identitet och därför kunde köras oberoende av varandra på samma spårsträcka! 

Just vid den tidpunkten, hösten 2002, hade jag kommit en bit på väg med spårläggning av det som idag känns som en hyfsat komplett bana och som heter VWJ och det var på vippen att jag slog till och satsade på Roco-systemet. Istället för att slå till (västgötar måste ju grunna som ni kanske vet) så gick jag raskt och berättade för kamrat Holmberg om det fantastiska som jag hade fått se på den danska anläggningen. Således blev det Tobbe som åkte hem med ett nyinköpt digitalsystem och han har varit den digitala tekniken trogen sedan dess. Så med facit i hand: det finns ingen väg tillbaka. Den analoga tekniken är död och begraven i Wilseleda (om någon undrar så ligger den nedgrävd under kolupplaget vid Wilseleda lokstall). 

Men ännu rullar de analoga tågen på VWJ och min övertygelse att banan skulle vara analog för all framtid har plötsligt reviderats totalt (förlåt Hans Richert!).
Och varför denna förändrade hållning till den digitala tekniken? Förklaringen är enkel och svaret stavas TRAFIK (alltså inte ångbåten utan trafik på VWJ efter tidtabell).
Att få tågen att röra sig på ett trovärdigt sätt utan att behöva fundera på var stationsgränserna går, att hålla ordning på alla sektionsbrytare (I Rödesund är det MÅNGA). 

Vid de trafikdagar som passerat vid VWJ och med bemanning av samtliga stationer har vi upptäckt en hel del fel och brister som påverkar trafiken på ett negativt sätt. Förslag uppkom att sektionera om banan och göra flera av spåren “valbara” från de olika stationerna för att på detta sätt kunna köra hela stationssträckan från t ex Ebbetorp till Snärtan. Att koppla om allting skulle dock visa sig vara en ganska arbetsintensiv insats och mycket rotande i “underjorden” och fortfarande med alla de tillkortakommanden som en analog bana ändå har. Det alldeles oavsett hur sofostikerat man gjort sin spårsektionering. 

Så var står jag nu då? Med en nyinköpt z21 så är jag i färd med att tillsammans med mer digitalt rutinerade kamrater försöka koppla ur den analoga och in den digitala tekniken. Redan nu, efter att ha trevat lite försiktigt själv i det befintliga ställverket, upptäcker jag att mitt favoritcitat gäller fortfarande: Ständigt försökt, ständigt misslyckats. Försök igen! Misslyckas bättre. Eller, skam den som ger sig!

Inom en inte alltför avlägsen framtid hoppas jag återkomma och visa VWJ i sin nya digitala skepnad.  

Tillbyggt vid VWJ

Som jag konstaterade efter den förra (och första) riktiga trafikhelgen och som jag också nämnde i mitt förra blogginlägg så fungerar stationen Ebbetorp dåligt som ändstation för godstågen. Vagnanhopningen kan bli påtaglig och ställa till rejält med bekymmer för den som skall växla där. Således funderades ett tag efter att tågen slutat rulla och småningom gjordes slag i saken. "Den som alltid funderar över nästa steg kan bli stående med ett ben i luften". Således: Dags att börja snickra! Och fundera under tiden. 

Det inledande snickeriet...

...och småningom en färdig stomme

I dagsläget (söndag 6/3) har den nya bangårdsdelen kommit på plats och står på egna ben. Småningom skall den skruvas fast i den befintliga anläggningen men jag vill gärna ha den flyttbar för att kunna ställa modulen på högkant när det är dags att koppla ihop alltsammans. Fem spår och lika många växlar samt en vändskiva ger en hel del sladdar att trixa med. Alla har vi väl suttit på golvet i timmar och stirrat upp på vår anläggning underifrån och försökt göra ett så snyggt arbete som det bara går trots värkande nacke och axlar. Jag tänkte försöka slippa det den här gången. 

En första skattning av hur spåren
skall ligga

Den slutgiltiga utformningen
av bangården. Eftersom Hjo skall
härbägera en hel del godsvagnar så
lade jag till ytterligare två stickspår. 
Utrymme finns ju.

Arbetet med bangårdsutbyggnaden startades den 20:e februari med snickeriarbete av modulramen med måtten 200 x 40 cm. Som alltid går snickeriarbetet ganska fort men bygghastigheten minskar när det börjar närma sig spårläggning. Med en vändskiva i ena änden av modulen måste spåren planeras noga och mina första tankar med raka spår kom på skam omedelbart när jag började passa in spåren mot vändskivan. De yttersta spåren var tvungna att göras kurviga för att komma in rätt mot skivan och för att slippa korsande spår nära vändskivan (=mer arbete i form av egentillverkade lösningar)

Med en växelgata med fem växlar i den andra änden bidrar också till att tempot sjunker betydligt. Man vill ju få det rätt från början. 

Bangårdsmodulen på egna ben. 

När jag för 15 år sedan planerade uppställningbangården Hjo förbereddes en passage genom landskapet. Det var bra tänkt. Det hade varit ännu bättre om jag lagt spåret på plats också, innan landskapet kom på plats! 

Under det gröna närmast bakgrunden
skall spåret till uppställningsbangården gå.

...och visst hade det varit lättare att
lägga dit spåret redan från början.
Men varför göra det lätt för sig?

Lite irriterande att behöva såga i landskapet men med ett bågfilsblad gick detta vägen också. Den bortsågade landskapsbiten kommer att förbli löstagbar. Limmar jag fast den så kommer det garanterat att bli problem med urspårningar eller annat elände (Murphy´s lag gäller även i underspår). 

Det är en del kvar men det känns gott att uppställningsbangården Hjo är på gång. När den är klar är således hela projektet VWJ spårfärdigt och utformat nästan så som det var planerat från början. Det känns riktigt bra!

"Hjo" bangård i dagsläget. 

Helgtrafik

 

Rödesund med persontåg på både VWJ och SJ.
Denna trafikhelg var dock SJ-trafiken tillfälligt stoppad.

I tidigare inlägg har jag funderat lite kring den framtida trafiken vid VWJ. Efter en hel del funderingar och förberedelser så blev det slutligen dags för de första tågen att rulla, denna gång lite mer organiserat och med destinationer för alla vagnar. 

Helgen den 28-30 januari träffades tre av mina kompisar hemma hos mig för att bygga lite modeller och köra tåg. En kompisträff har väl många undvikit både länge och väl men samtliga fyra ansåg det högst nödvändig att träffas. Att sitta i sin ensamhet har sina sidor och det blir tråkigt i längden att inte få träffa likasinnade; för mig är MJ-hobbyn i högsta grad en social och lekfull aktivitet och utövas gärna tillsammans med andra lekkamrater. 

Peter Nelander växlar i Ebbetorp.
Kritiska övervakare är Tobbe Holmberg
och undertecknad (Bild: T. Onegård)

Tobbe Holmberg växlar ihop dagen första tåg i Rödesund,
övervakad av Tkl i Snärtan, Torbjörn Onegård,
vars tjänstgöring ännu ej börjat för dagen. 

Jag hade dessutom ett annat syfte med helgen: det var nämligen denna helg som mitt relativt färska trafikspel skulle provas. För att köra banan så som jag tänkt och så som den är konstruerad behövs minst tre personer som bemannar stationernas körkontroller och ställverk. 

Så de trogna byggarkamraterna Peter Nelander, Tobbe Holmberg och Torbjörn Onegård kallades in för att agera växlare, tågklarerare och lokförare vid varsin station. Den mest erfarne och tidigare lokföraren Holmberg anförtroddes den stora stationen Rödesund, för dagen endast trafikerad med smalspåriga lok och vagnar. Dragkraften bestod av de två inhyrda SJ-lokomotorerna Z4p 261 och 319. 

Tidig morgon i Snärtan. Z4p 261 med godståg mot Rödesund
möter dagens första motorvagn med destination Hjo.

SJ-trafiken på normalspåret var denna dag (av säkerhetsskäl kanske) inställd. Nelander beordrades till Ebbetorp och Onegård fick ta hand om stationen i skogen, Snärtan. Han såg fram mot en behaglig och avkopplande stund vid den idylliska småstationen. Detta visade sig dock vara en knepigare station att sköta än de två andra. En kombination av endast två spår, växling av godstågen och tidtabellsenliga tågmöten kan få vem som helst att bli nervös. Strular dessutom kopplen så blir det inte enklare. Detta gjorde att undertecknad fick agera “jordekorre” och sticka upp huvudet ur Snärtans inspektionshål för att assistera genom handpåläggning emellanåt. 

Z4p 261 ankommer Ebbetorp med godståg från Rödesund. (Bild: T Onegård)

För att ett trafikspel skall fungera är det väsentligt att lok, vagnar och inte minst KOPPEL är pålitliga och fungerar som de ska. På VWJ är det Kadee #714 som gäller och före trafikhelgen hade kopplen trimmats och justerats i höjdled. Dock hade även en del av avkopplingsmagneterna behövt justeras men noteringar har gjorts och detta kommer att göras inför nästa gång det blir trafik på banan.

Innan trafikspelet började hade jag lagt en del tid på att fotografera de vagnar som skulle ingå i trafikspelet, skapa vagnskort, lastkort, korthållare vid banan och naturligtvis, en grafisk tidtabell. Snabbgående klocka hade jag inte skaffat; jag ville först köra banan i övningsläge, lugnt och fint, utan stress. 

Med c:a 18 vagnar i omlopp så blev det en hel del knepig växling på samtliga stationer. Rödesund med en stor bangård och många spår är ju stationen där mest gods hanteras. Men jag vill ju ha trafik åt båda hållen varför en del vagnar även adresserades till både Snärtan och Ebbetorp. I och med att Ebbetorp blir slutstation så samlas också många vagnar där. Behovet av en station bortom Ebbetorp (= tågmagasin) blev alldeles tydligt i och med denna trafikdag. Detta har funnits med i planeringen från början men först nu inser jag behovet av denna uppställningsbangård. 

Trafikdagen avslutas. En av de två tjänstgörande lokomotorerna går till stall.
Skivvakt och stallförman i Rödesund är Peter Nelander.

Således kommer den närmaste tiden att ägnas åt att fortsätta bygga en del vagnar, Kalkvagnstrafiken är betydande och behovet av kalkvagnar är alltjämt stort. Likaså behovet av öppna vagnar för timmer- och massavedstransporter samt sågat virke. 

Vidare skall några småfel rättas till av banavdelningen och hinderpålar skall placeras för att tydligt indikera var avkopplingsmagneterna ligger. 

Underhåll och åtgärdsprogram är en förutsättning för att trafiken skall fungera. Envishet och systematik vid felsökning är viktiga egenskaper och därefter följer åtgärderna, oavsett vad det gäller. 

I stort sett så fungerar banan bra men det finns en del irriterande ställen och detaljer som måste åtgärdas. Dock jag kan konstatera är att när det fungerar - för det gör det till största delen -, är det fantastiskt roligt att köra trafik!

Lugn och ro i Snärtan efter en ganska intensiv trafikdag. Bild: T. Onegård

Vestra Wetterns Järnväg 25 år

Det var således hösten 1996 som jag satte sågen i min gamla bana, Grepen och istället börja “tänka stort” och skruvade upp de första reglarna utefter väggarna i det nya, 35 kvm stora hobbyrummet. Hur banan skulle komma att se ut efter 25 år hade jag bara vaga föreställningar om men jag visste att jag skulle ha den i stort sett klar till min 50-årsdag. En felkalkylering på sisådär 15 år!

Som bekant går ju tiden fort när man har roligt. Nästan för fort ibland. Mitt järnvägsbygge har fått ta tid och banan har vuxit långsamt. Idéerna har kommit efterhand och husen har anpassats så att de passar ihop med varandra. Trots att de står flera mil från varandra i verkligheten kan de hamna vägg-i-vägg på min anläggning. Men de måste passa ihop. Vissa kåkar gör inte det och väljs därför bort av just den anledningen, hur intressanta de än är. Fråga mig inte varför men det ser konstigt ut och jag går mycket på min magkänsla; det måste kännas “rätt”.

Bangården i Rödesund med stationshuset och delar av samhället.

Lördagen den 14 augusti lyckades jag i alla fall pricka rätt. Det var dagen då en jubileumsfest skulle hållas för att fira de första 25 åren av mitt järnvägsbygge i skala 1/87. 

I februari när vinterkylan krupit in i väggarna bestämdes datumet för festen och vilka som skulle bjudas valdes ut. Det blev en salig blandning av människor och många var inte ens modellrallare. Lite balans är alltid bra, även i det sociala livet. 50 personer blev det som fick brevet med Save the Date och nästan alla tackade ja. Ett par sjukdomsfall och annat gjorde dock att några tvingades lämna återbud i sista stund. 
Men kalas blev det! Och vilket kalas!

Kicki och Michael Thörning och i aktersvallet kommer
Sture Bylén och Mats Ekberg. 

Mingel på gräsmattan. Dotter Anna och svärson Björn hälsar välkomna.
På bilden syns Peter Nelander och Anders Bondesson skaka hand.
I bakgrunden, ånyo, Sture Bylén och Mats Ekberg.
Längst bak skymtar också Tobbe Holmberg.  

Utan min familj hade det aldrig gått. Att laga mat till en 5-6 personer, det klarar jag och har gjort så många gånger men att rodda en tillställning med nästan 50 personer, då behöver man vara fler. Arbetsuppgifter behöver fördelas och logistiken tänkas igenom: 

Var förvarar vi kakorna under tiden fram till festdatum?  Vem brygger kaffet och var är det lämpligast att göra det? Hur många termosar behöver vi? Hur kommer maten till serveringsborden? Hur mycket vin, öl och sprit går det åt? Och hur mycket alkoholfritt? Var skall människor parkera sina bilar (halva gårdsplanen var blockerat av ett partytält värdigt Cirkus Scott)? Frågor, frågor och åter frågor. Dessa måste också besvaras, helst innan festen. Annars “sitter man i skiten” ganska omgående (som restaurangfolk uttrycker sig).

Grovplaneringen gjordes redan under försommaren tillsammans med hustru Lotti och resten av familjen. Alla insåg redan då att det skulle bli involverade. Min dotter Anna, van vid gigantiska event skapade snabbt en ram för dagen och den följdes nästan slaviskt. 1950-talstema skulle det bli, eftersom VWJ skildrar ett 1950-tal då Sverige stod på topp och somrarna alltid var soliga och varma och vattnet i havet fortfarande klart som kristall (jo, jag har sett bilder från min barndoms sommarviste på Bohus Malmön).

Mitt barnbarn Movits har spetsat in sig på det dignande kakbordet.
I bakgrunden svärdotter Anna, samt Anders Bondesson
som samtalar med Ann-Marie Brandt-Liljha och Bengt Liljha.

Kakmenyn för dagen.

"Ironlady", hustru Lotti för dagen ikädd rollen som föreståndare för Sveas Café.
En kvinna vars arbetskapacitet fortfarande förvånar mig. Efter 40 år! 

Välkomna sa´i vara allihop! Tre ryggar tillhörande fr v. Peter Alzén,
dotter Anna Andermo, Peter Andersson och Gunnar Fristedt. 

Sju sorters kakor skulle inleda kalaset och starttiden sattes till kl 15. Efter välkomsthälsning och kaffekalas så blev det upprop och presentation av det tillresta gästerna. Småningom klättrade undertecknad upp till anläggning för att i grupper om 6-7 personer berätta om anläggningen.

"Pojkarna längst fram" Peter Andersson och Peter Alzén. 

Hela jubileumsgänget utanför tältet denna, ur vädersynpunkt, nyckfulla augustilördag. 

Detta tog ca 2,5 timma och innan maten kommenderades uppställning utanför tältet. Med glas i handen och ett leende på läpparna avfyrades en bildserie med Canonen innan alla knallade tillbaka till sina bord i tältet. Där inne väntade en kall buffé som avhämtats och dukats fram av min svärdotter Anna. Maten, tillagad av min son Emil var riklig och mycket välsmakande (jo jag vet, jag är jävig i frågan men jag hörde bara lovord från gästerna). 

Goda grannar 1: Anette och Göran

Goda grannar 2: Stefan och Annelie Törnqvist
samt längst bort, Falköpingsborna Berth och Eva Svensson

Anders Bondesson i samspråk med Mats Lundby,
Michael och Kicki Thörning.

Goda grannar 3: Daniel och Teija Alenius. Teija var stundtals barnvakt
åt den minste besökaren på festen, Ale Andermo, 3 månader. 

Stefan Högberg och Mats Ekberg

Ann-Louise och Mikael Holst. Klart godkänd 50-talsklädsel!

Som sig bör vid en jubileumshögtid levererades under middagen flera högtidstal och musikstycken. Peter Nelander, Hans Richert och Sture Bylén höll varma, inkännande och humoristiska tal som mottogs med uppskattande applåder av gästerna. Ann-Louise och Mikael Holst framförde två egna texter på kända melodier. Bland annat Olle Adolphsons “Det gåtfulla folket”. Den texten avslöjar hur väl de känner både mig och min bana, ja egentligen alla som fortfarande vågar leka. Jag publicerar texten i sin helhet nedan.

Mikael i sångartagen. Tillsammans med hustru Ann-Louise
framfördes två kända melodier med egen text. Mycket fyndigt och uppskattat!

Som sagt, när man har roligt går tiden fort. Kvällen gick väldigt fort. Efter maten var det dags för det lekfulla musikquizet (som vanns av Lag: Bylén) framfört av dotter Anna, sonen Jakob och svärsonen Björn. Det kändes som kvällen knappt hade hade börjat förrän klockan var mycket och många började bryta upp: flera reste hem i den kalla augustinatten. Några tappra stannade dock och värmde sig utvärtes med filtar och invärtes med lite destillerade drycker innan de slutligen gick hem även de. Då var klockan över midnatt. Vilken dag!

Dagen därpå ägnades åt presentöppning. Ett stort tack till alla för presenter och för att ni kom och gjorde VWJ:s första 25 år till en dag att minnas.

TACK!

Det gåtfulla folket

Text: Ann-Louise och Mikael Holst. Melodi: Olle Adolphson 

Det finns ett folk och de bor i ett främmande land
Detta land har ett tåg och en räls
Och på den rälsen går lokomotiven ibland
skakar fram, när bommarna fälls
Mannen med mössan har just blåst i visslan, på sin station.
På Järnvägshotellet har just dukats upp, en första portion.

Där står en flicka som tagit farväl
Där går ett blåställ och rullar ett hjul förbi oljefaten.
Där står en bonde strax utanför går’n, vill ha kaffe på maten.
Alla är små och de tillhör det gåtfulla folket
 
Det finns ett folk och de bor i ett främmande land
Detta land är en gård och ett skjul
Där blir sekunder minuter till timmar ibland
Vackra kvällar när månen är gul
Där sitter en pojke och målar och filar en mässingsschablon
När han är färdig har allting förvandlats till smalspårsstation

Där är en pojke som minns hur det var
Då, på den tiden då allting fanns kvar, som Amerikahuset. 
Än minns han mjölkpallar, barfotabarn, det första snuset
Än är han barn och han tillhör det gåtfulla folket

Det finns ett folk och de har en förunderlig ro
De har tid att försjunka en stund
Där finner kanske en pojke ett nytt Rödesund
Och far bort på en godsvagn till Hjo
Sen kan han kura i Vagn 84 på Svensbro Station
På banvallens slipers där plockar han syllspik. Han har en miljon.

Nu ska han bygga en gisten perrong.
Röd koppartråd bearbetas med tång och blir till tallar
På lek byggs ett rike som fanns där en gång, runt banornas vallar.
Alla är barn och vi tillhör det gåtfulla folket.
 

 

Intermission

På byggfronten intet nytt

Vad gör när man plötsligt går in i (modellhus-) väggen? När känslan av otillräcklighet och tomhet är förlamande? När man tycker sig ha gjort allt, alldeles för många gånger redan? Frågorna lyftes på ett av våra MJ-forum alldeles nyligen och många kände sig kallade och en hel del svar levererades. Så även jag. Mitt svar löd helt enkelt: “stäng dörren till hobbyrummet och ta en paus, låt pincetter och penslar vila sig några veckor; småningom kommer lusten tillbaka”. 

Det där är en av mina metoder men det är inte den enda. Jag funderade efter att jag skrivit mitt svar och kom på att jag egentligen har flera strategier för att få igång bygglusten igen. Här kommer några av de som fungerar för mig: 

 1./ Städa arbetsbänken! 

Detta gäller i synnerhet efter en intensiv byggprocess men som precis avslutats. Mängden småbitar av byggmaterial, spån, verktyg, limflaskor, färg och penslar ligger lite överallt. I bästa fall finns mitt i röran av nämnda pryttlar en liten yta att arbeta på. Denna oreda tar energi och ett stort röj behöver göras. Ibland tar detta flera timmar. Lister och spillbitar skall sorteras eller kasseras, verktyg skall tillbaka på sina platser osv. Slutligen skall bordet städas och skärmattan göras ren från limfläckar och färgrester. Författaren Klas Östergren gör precis detta efter varje avslutad bok eller annat färdigställt skrivjobb: städar av sitt skrivbord helt och tvättar det helt rent. Plötsligt känns det lättare att börja på något nytt. 

En välstädad arbetsbänk kan ha en positiv inverkan på inspiration och arbetslust

 2./ Fungerar det inte - gör något annat

Ett gammalt beprövat knep. Om det känns som om handen har 5 tummar och brännskador efter lödkolven på alla fem. Stäng av lödstationen och ställ undan ditt mässingsbygge. Bygg några träd istället, eller fixa till landskapet på anläggningen - om du har någon. Har du ingen kanske det är dags att börja planera för en? Om det är så att det är målet med ditt byggande. Det vet du bäst själv.

Litteraturstudier - en källa till inspiration och kunskap. 

Känner man att man inte alls vill skapa något med händerna finns det alltid en massa litteratur att studera, youtubeklipp att kolla in. Att bli fåtöljrallare för en stund är inte farligt men låt dig inte sjunka ner allt för djupt; det kan bli svårt att komma igång igen om uppehållet blir väldigt långt. Det är trots allt så att genom att göra så lär vi oss. En hög teoretisk nivå (som kännetecknar många fåtöljrallare) resulterar inte per automatik i lika utsökta modeller som de du just sett på Youtube eller läst om i hobbymagasinen. Tyvärr. Men förnyad inspiration kan förhoppningsvis få dig tillbaka till arbetsbänken igen. 

 3./ Bjud in några trogna hobbykamrater till en bygg- eller körkväll 

Sommarträffen 2017. Besök vid Opelmuséet i N:a Lundby utanför Varnhem.
Fr v: Gunnar Fristedt, muséets ägare Inge Andersson, Tomas Ottosson,
Anders Bondesson, Torbjörn Holmberg och Göran Tholin.
Bild: Peter Nelander. 

Detta är ett sätt som fungerar för mig och som brukar göra att jag skärper till mig och åtminstone tar itu med allt som nämns i punkt 1. Kanske innebär det också att jag bygger färdigt något för att kunna visa något helt nytt för besökarna. Skall det köras på banan så vill man också att det skall fungera och det finns anledning att ta itu med den där växeln som krånglar eller den där vagnen som alltid självavkopplar pga av felaktig koppelhöjd. Trafikloken måste också ses över, göras rent och kanske smörjas. Har man plats så kan man istället för att köra tåg sätta sig ner och bygga en stund eller varför inte bara häcka framför TV:n och kolla in lite kul filmer från andra modellbyggare eller från riktiga järnvägar? 

Tobbe Holmberg (närmast) och Peter Nelander 
vid en bygghelg i Amfastorp 2017 

Det nya sättet att träffas efter ett år av pandemi - Zoom.
Här en skärmdump från gårdagens möte som tekniskt gick
ganska bra. Och, det viktigaste: vi hade kul ihop under ca 1 1/2 timma.

Allt är egentligen bättre än inget och det brukar sluta med att, i alla fall jag, efter en sådan kväll kan bli inspirerad för flera veckor framåt. MJ är trots allt en social hobby som man gärna vill dela med andra. För att tala med Tove Jansson som stillsamt undrar: “Lilla vän, vad skall man med en snäcka om man ej får visa den?”